Halvvägs utmed Årstaviken lämnar vi elljusspåret och beger oss upp i skogen för att ta oss fram på stigar genom mörkret. Du går ofta så, i skogen om natten, säger du och jag skrattar för hur det låter men tror dig för det är precis du och säger att du ska ta det försiktigt så att du inte snubblar på en rot eller sten under någon av de där promenaderna.
På andra sidan vattnet Södersjukhuset och ljuset från tusentals hem och över oss, genom träden, månen som lyser full omgiven av ett disigt sken. Tröjan fastnar i en gren och vi går genom högt gräs och där alldeles framför oss elljusspåret igen och vi följer det en bit och viker av upp mot kolonistugorna.
Vi stannar vid träningsanläggningen vid sidan av spåret och jag hänger och slänger i en av stängerna och häver mig upp och ner och du börjar sakta gå bortåt och jag anar att du tycker jag är löjlig. Det har jag ingenting emot, jag är gärna löjlig.
Jag tänkte gå till Slussen och ta tunnelbanan.
Följ med mig istället.
Vill du det?
Ja.
Vi får se.
Sedan talar vi inte mer om det, men där du borde vika av fortsätter du och när vi kommer till porten följer du med in och natten viker sig runt och kring oss.