Skräpclownen

Plötsligt finns kylan där, när man går till affären sent om kvällen eller stiger upp på morgonen, och mörkret blir tätare, tidigare och senare med att försvinna. Man känner för att rulla ihop sig till en liten boll och lägga sig på en varm plats och invänta april.
Du sover hela tiden, säger hon och jag sträcker ut armarna och drar henne till mig och håller om.

Om våren är förväntningarnas tid är hösten då man sammanfattar och tar sig tid att tänka efter, fogar tankar till varandra och lägger upp planer som får ta en hel vinter att gro.

Jag vill inte vara den som ger upp i förtid, men just nu känns det som om det bara är veckor tills sverigedemokraterna kommer ta plats i riksdagen och vi får fyra år till med en blodfattig allians som säljer ut, privatiserar och monterar ner.

Jag har arbetat inom den privata vården. Jag har sovit sex nätter i månaden på jobbet utan lön för att nattpersonalen rationaliserats bort och personalstyrkan i sin helhet halverats. Allt enligt principen: så länge ingenting händer kör vi på. Detta på boende med brukare som varit både morddömda och haft drag av pyromani. Personer som är lika skötsamma som du och jag med rätt medicinering men som gärna slarvar med den biten och därför behöver uppsikt och stöd.

Jag kröp inte ner i sängen i jourrummet om natten utan lade mig fullt påklädd på överkastet, alltid beredd att springa upp. En gång fick jag åka in akut under semestern efter att en kollega blivit mordhotad och låst in sig i köket, ensam med tolv boende. När hon ringde polisen fick hon veta att det skulle dröja två timmar innan de kunde komma.

Så fungerar det i moderatstyrda Solna, samma kommun som symtomatiskt nog hellre sätter upp skyltar som talar om att trapporna inte saltas om vintern än att göra just det och underlätta för äldre och rörelsehindrade att ta sig fram, och så ser det ut inom den privata vården. Det vill säga den del av vården som riktar sig till redan utsatta grupper med problem att föra sin egen talan.

Privatiseringar i sig är inte nödvändigtvis av ondo, men att genomföra dem i den takt som sker i dag och utan att ordentligt analysera konsekvenserna är totalt vansinne. Inte någon jag talat med som arbetar inom vården av psykiskt eller fysiskt funktionshindrade har upplevt förbättringar i och med att privata företag tagit över. Det är i stället ständigt samma monotona visa om nedskärningar, utökad arbetstid och sämre personaltäthet, vilket leder till ökad arbetsbörda och sämre vård.

Vi står inför en lång kall vinter och helst av allt önskar jag att man bara kunde gå i ide, gärna fyra år så att vänstern hinner samla sig och kan börja utgöra ett verkligt alternativ. För ska man se något ljust med vad som ser ut att bli ett historiskt nederlag är det just det, att det öppnar upp för en nödvändig och rejäl storstädning inom vänsterblocket.

Då var det dags att hoppa upp och ta plats bakom skivbåset på kära gamla Nada igen. Då det var så makalöst skoj senast hon gästade cd-snurran tar jag återigen med mig knytnävspolacken och vänsterns egen frontsoldat Clara Lindblom som sidekick, ölhämtare och kuttersmycke.

Det blir folkrock och knasterpop och romstompartoner och annat fint som värmer en lördagskväll sent i augusti. Kom och ta en öl eller ett glas cava och snacka strunt och häng i baren och festa in hösten med oss.

Nu på lördag alltså, från kl. 21 till 01.
Nada, Åsögatan 140.

Halvvägs utmed Årstaviken lämnar vi elljusspåret och beger oss upp i skogen för att ta oss fram på stigar genom mörkret. Du går ofta så, i skogen om natten, säger du och jag skrattar för hur det låter men tror dig för det är precis du och säger att du ska ta det försiktigt så att du inte snubblar på en rot eller sten under någon av de där promenaderna.

På andra sidan vattnet Södersjukhuset och ljuset från tusentals hem och över oss, genom träden, månen som lyser full omgiven av ett disigt sken. Tröjan fastnar i en gren och vi går genom högt gräs och där alldeles framför oss elljusspåret igen och vi följer det en bit och viker av upp mot kolonistugorna.

Vi stannar vid träningsanläggningen vid sidan av spåret och jag hänger och slänger i en av stängerna och häver mig upp och ner och du börjar sakta gå bortåt och jag anar att du tycker jag är löjlig. Det har jag ingenting emot, jag är gärna löjlig.

Jag tänkte gå till Slussen och ta tunnelbanan.
Följ med mig istället.
Vill du det?
Ja.
Vi får se.

Sedan talar vi inte mer om det, men där du borde vika av fortsätter du och när vi kommer till porten följer du med in och natten viker sig runt och kring oss.

Det är inte förrän sista timmen som det fylls på ordentligt och den tidiga natten på Åsögatan är att känna igen. Vi spisar Damn it feels good to be a gangsta och pop som skramlar ikapp med glasen och Sebastian höjer volymen och jag sänker och Sebastian hämtar öl och jag ber om att få en liten.
Jag kan inte beställa en liten öl, det är pinsamt, säger Sebastian.
Säg att den är till mig så slipper du skämmas. Jag beställer små öl hela tiden.
Om det gör dig lycklig så.
Det gör det.
Sebastian går till baren och jag passar på att sänka volymen.
Här har du din lilla öl.
Var det jobbigt?
Hemskt. Har du sänkt volymen?
Nej.
Märkligt. Det är som om den sänker sig själv.
Mycket märkligt.
Vi ska vidare sen. Funderar på Spy Bar. Har du planer?
Ja. Tänkte gå hem och läsa klart Sent i november.
Vilken jävla gubbe du är.
Ska träna i morgon och gamla män har tidiga vanor.

Musiken stängs av och vi skiljs åt och jag går hemåt. Natten har tappat värmen och plötsligt är det som om sommaren aldrig varit. I hissen sträcker jag på mig och tar en bild i spegeln. Läser inte utan hamnar i soffan och tänker på någon jag tycker om och funderar på att skicka ett sms men kan inte komma på vad jag ska skriva eller ens vad jag vill säga och kommer fram till att när man vet så lite är det bäst att vänta.

På vägen hem från jobbet i går eftermiddag mötte jag klubbsöders egen spindel i nätet Sandra Bergman utmed Skånegatan.
Vill du spela skivor på torsdag? Fick precis ett sent avhopp, sa hon.
Visst.
Fint.

Efter ett sms till indielegendaren och novellförfattaren Sebastian var det spikat. I morgon, torsdag, står vi för ett inhopp och spisar ljuva toner på söders bästa barhäng Nada. Kom dit och häng med oss och drick öl och cava och flirta och hångla och ljug och gör allt annat som man gör i kvällen och natten vid en bar sent om sommaren.

Det kommer bli fantastiskt.

Imorgon, torsdag (19/8)
Klockan 21-01
Åsögatan 140

Ses där!

Det känns som om den tiden borde vara över och förbi sedan länge. Inte på något sätt känner jag mig yngre än vad jag är. Men så, ibland händer det.
Legitimation, sa han.
Vad?
Legitimationen, jag vill se ditt legg.
Men jag är trettiofem år, vännen.
Vill du handla öl får du visa.
Alrighti, det är du som bestämmer.

Konversationen ovan utspelade sig inte ens på Systembolaget utan vid kassan på Ica Ringen. Jag handlade två folköl som en del i en betydligt större matkasse. Inte någonstans kan man ta mig för att vara hälften så gammal som jag är. Nej, inte ens om man lider av dålig syn och livlig fantasi. Det handlar alltså om något annat. Att få visa makt.

På vägen hem blev jag skjuten av två småkillar som knallade med pickadoller från en fransk balkong. När jag tog mig för hjärtat och stapplade två steg bakåt blev de smått förskräckta och ena killen bet sig i handen. När jag blinkade och gick vidare såg de lättade ut.

Det spelar ingen roll om du är femtio och sitter bakom kassan på Ica eller fem och pangar från en balkong, en del gör allt för att få utlopp för den lilla makt de har, om än så liten som ett plastvapen.

Sitter med Marisa framför höghuset där hon bor och gör henne sällskap medan hon röker och talar om eventuella resor till varma stränder under kommande vinter. En bil sladdar in på uppfarten mot porten. En man med solglasögon granskar oss från bakom ratten.

Där kommer mitt ex. Hade glömt att han skulle dyka förbi och hjälpa mig med en grej. Nu kommer han tro att vi träffas, säger Marisa.
Mannen stiger ur bilen och kliver bredbent fram mot oss.
Här är min arbetskamrat David.
Hej, säger mannen och tar min hand.
Hej, säger jag och vi granskar varandra på det vägande och smått föraktfulla sätt som två män gör när en tjej finns med i bilden och relationerna är något oklara. Jag reser mig upp, tackar för mig och går till tunnelbanan. Efter en kvart ringer Marisa.

Vet du vad som hände när du gick?
Nej.
Han frågade om vi knullar. Ni knullar, eller hur? sa han. Trodde fan inte det var sant. Nej, sa jag, vi knullar inte. Du ljuger, sa han. Helt jävla otroligt. Varför tror han att vi knullar?
Killar tror alltid att deras ex knullar med allt och alla, det ligger i vår natur.
Men vi knullar ju inte.
Det har ingenting med saken att göra. Och han kan aldrig vara riktigt säker.
Vad spelar det för roll för honom? Det ska han skita i.
Det spelar alltid roll och osäkerheten är värst. Att neka till att man ligger är betydligt värre än att säga att man gör det. Ingen tjej ljuger om att dom ligger men många ljuger om att dom inte gör det. Skulle du säga att vi gör det skulle han bli sur men sen skulle det vara överspelat. Nu vet han inte och det är betydligt värre.
Men det är ju helt sjukt.
Visst, men finns inget sätt att vinna en sån diskussion, det är bara till att erkänna att du ligger med allt och alla. Då kommer han i alla fall tro dig.

När det gått några dagar sedan man klippte sig och mamma fortfarande är den enda som sagt att det är fint slås man av insikten att frisörjäveln har ett och annat att stå till svars för.

Ut genom altandörren, for ett gäng sparvar, som pickat i sig smulor under köksbordet.

Det är så jag vill minnas sensommaren av en sommar som allra mest bestått av jobb, träning och timmar under läslampan. Bilden av ett gäng tjuvaktiga sparvar som helt fräckt tog sig in på jobbet och landade under bordet och där försåg sig av smulor av godsaker innan jag ovetande kom in i rummet och de med ens tog luft och flög iväg ut genom altandörren.

Höstens planer har börjat ta form. Studierna får vänta något då jag ännu inte blivit klar med de kurser som behövs för behörigheten. Istället ligger fokus på en fast anställning och på att ta träningen och skriveriet till nästa nivå. Veckans tre pass på gymmet ska utökas med två i löpspåret enligt en timmes träning varje vardag principen. Är det någon av er som springer och som har koll på skor? Tänker mig ett par tunna och lätta löpskor. Tips välkomnas.