Mitt enda riktiga sjöäventyr slutade som en mindre katastrof. Jag var sexton år och gav mig ut i skärgården i en segelbåt med en några år äldre kompis. Vi grillade på klippor och tvättade oss hängande från en lina i aktern. Vi hade med oss en hel del öl och försåg oss med ny i varje hamn. Vi försökte plocka upp tjejer som ryggade inför vårt ovårdade yttre och de halvdruckna inviter vi kom med halv två på eftermiddagen. Särskilt min vän saknade helt skam i kroppen och drog sig inte för att på det mest påträngande vis slå sig ner vid några äldre tjejer på en uteservering och försöka få dem att komma till båten och festa med oss medan jag stod en bit bort och drog foten i gruset, fylld av både förväntan och skämsel.
Vi fick inte med oss några tjejer till båten. Istället gav vi oss iväg ut mot nästa ö och de äventyr vi intalade oss skulle finnas där. Jag var en dålig seglare och tillbringade stor del av tiden nere i kabyssen med en hög serietidningar medan min vän satt uppe och styrde och skötte seglet och svor högt över min uselhet. Själv var jag mest bekymrad över att vi skulle kantra. Med tanke på att ena sidan av båten konstant befann sig bara någon decimeter från vattenytan verkade inte tanken orimlig, men sällskapet hävdade motsatsen.
En båt kantrar inte utan vidare, sa han. Men jag litade inte för ett ögonblick på att hans kunnande inom området var högre än vad gällde tjejer.
Istället för att kapsejsa åkte vi vilse i mörkret och en morgon vaknade vi i vassen intill en ö, där vi drivit in efter att vi givit upp våra försök att navigera och somnat av utmattning. Det fanns en kyrka på ön där vi satte oss som två skeppsbrutna och tittade på modeller av gamla skepp med höga master och stora segel, tills prästen uppmärksammade oss och berättade var vi var och hur vi skulle ta oss därifrån.
Det var knappast vår vecka i skärgården som grundlade mitt intresse för sjön, men det är allt jag har av praktiskt erfarenhet. Istället när jag vuxna pojkdrömmar om att kasta loss och lämna hamn. Drömmar som tar sin näring från böcker av David Vann, Carsten Jensen, Joseph Conrad och Mia Ajvide, toner av Richard Hawley och program som Discoverys Deadliest Catch.
Jag skäms och inser att det inte är någon skillnad på mig och alla andra som lever stadsliv men bär en hemlig dröm om att egentligen vara Huckleberry Finn på väg nerför Mississippifloden på en evig flotte balanserande ett vasstrå mellan läpparna och en stöt i näven. I höstas föreslog jag under ett av de där eviga barsamtalen med Matt och Matte att vi skulle ge oss ut och paddla kanot utmed någon vattenled till sommaren. Bill och Bull muttrade gillande och sedan har ingen av oss nämnt det igen.
I drömmen förs jag av salta strömmar söderut, alltid ensam och med ett leende på läpparna. I ryggen ingenting och lång därborta en ny hamn. Det må vara en dröm drömd många gånger och av många men det är ingen tokig dröm. Nyfikenhet och förändring. Alltid.
Kasta loss!
Dra på dig Huckleberry Finn hatten och hyr en kajak vid sicklasjön för någon hunka…kan du paddla ut mot saltsjöbaden.
http://www.sjovillanmotion.se/?p=7
Andreas>> En kajak gör ingen pirat. Men tack för tipset och kanske blir det en tur i Sicklasjön trots allt. Bra träning om inte annat.
Jag blev glad och lugn av låtvalet.
Precis som med ditt drömseglande så tror jag nog att jag hade satt mig bakom ratten och fortsatt köra tills jag kom till världens ände, om jag nu hade haft körkort.
Morrigan>> Låten har den effekten på mig också.
Skaffa ett körkort, men se upp för kanten när du kommer fram.
Mycket bra skrivet David alltid kul att läsa om dina anekdoter, jag känner igen Hucks tankarna som tyvärr dränks av alla ansvarstagande man har but thats life ^^
Kunde inte komma Nada igår hade verkligen tänkt det men mycket allvarliga saker kom i emellan.
Vi ses
Astor>> Tack. Hoppas att vad det än var löste sig. Det finns viktigare saker än barkvällar.
Hörs i veckan.