Fem år är en lång tid. För en del småttingar är det hela sträckan, från blodig slemklump till springande och skrikande och tjoande illbatting. Fem år har det också gått sedan jag hamrade ner de första raderna mitt under rådande bloggboom sommaren 2005. Ett helt liv för en illbatting, men även en närmast oändlig sträcka för en skräpclown.
Att gå tillbaka och läsa gamla inlägg är som att glänta in i askar av minnen, väl bevarade från en annan tid. En del står som direkt pinsamt (”slåss är kul”), annat genant på ett mer fåraktigt subtilt sätt och skrämmande mycket är uselt skrivet. Vad som emellertid slår mig är att drivet satt där från början. Trots de bristfälliga grammatiska kunskaperna jag vid den tiden hade ångar texterna på och när jag återvänder till dem är det inte enbart med ångest utan även viss stolthet över flödet, den orubbliga tonen och entusiasmen med vilken jag spred en tvivelaktig gospel om försupna helgkvällar, rallarsvingar och slugt beräknande kjoltyg. Ingen annan gjorde det som jag gjorde det. På gott och ont.
Men det är det senaste året som i efterhand lyser starkast. När det tog slut med Jannike och jag i samma veva blev av med jobbet kom bloggen att bli viktig på ett sätt som den inte varit sedan den där första tiden. Att få spilla ut mina fem cent och att ni tog er tid att läsa och kommentera blev en stenstod att knyta tillvaron kring. Det är när allting faller och man blir sårbar och taggarna riktas både utåt och inåt som den feta grädden serveras. I glappen och mellanrummen finns det intressanta. Lyckan skriver vitt och kan aldrig bli lika angelägen.
Likt ballongfarare tar vi oss stundom högt högt bara för att andra gånger sväva strax ovan mark, tvingade att göra allt för att hålla oss i luften. Lika lite som jag kan återskapa den blåtintade desperation som speglade av sig här under andra halvan av förra året kan jag låtsas vara den där rumlaren som kickade igång allt sommaren 2005. Vilket inte heller är eftersträvansvärt. Bättre då att vända blad och fortsätta där man står nu men ena foten på gymmet, den andra i baren och famnen full med böcker.
Fem år till. Minst. Så länge ni läser fortsätter jag skriva.
I morgon, fredag, spelar mina vänner Karolina och Sebastian skivor på Snotty, Skånegatan 90, mellan 21-01, jag tänkte dyka förbi där en sväng och fira de här fem åren med en öl eller två, kom gärna förbi ni också!
Edit: Sebastian och Karolina var dubbelbokade på Snotty. Inte deras fel. Därför inget häng där ikväll. Ber om ursäkt om någon av er svängde förbi.
Fem finfina bloggår! Keep it up o s v. Viktigt ju!
ja, du har varit en av konstanterna i min bloggvärld så sluta inte nu! jag kommer ikväll, in i värmen. ses där. (om jag försöker skölja av svetten med en kall öl över mig kan du väl bara höja på ögonbrynen och låta mig va?)
loves!
Du är min länk till söders sköna gator från ett kokande tropiskt Colombia. Får ibland lust att kasta mig på ett plan för att starta på Snotty och sedan fortsätta planlöst ut i södernatten. Fortsätt skriva och håll dig borta fran sös, kramar.
Eric>> Keep it up själv för tusan. Ditt skriveri saknas mig och säkert många andra.
Chris>> Ses i värmen och ölsprutet då.
Ida>> Sös vore inte samma sak utan din trygga hand. Hoppas du har det fint där borta i kokslandet.
fan jag trodde du sku lägga ner. orka skrämmas.
å ja heja fem år till. jag läser. skål!
Whop yo ass>> Aldrig lägga ner. Skål!
Har väldigt svårt att tänka mig dig utan bloggen. Den är verkligen en del av dig. Och jag hoppas att du en dag lyckas mejsla fram det där råa - som jag gillar - uttrycket du har i bloggen i en riktig lång text (bok).
P.S. i’ma whop yo ass har en fantastisk rumpa!
Hermann>> Tack, kompis. Vi får se vad grejen jag skriver på nu landar i.
Och vad gäller Whop yo ass bakdel så har jag hört från en gemensam och bredaxlad vän att det ska stämma alldeles utmärkt.
Hej,
Har följt bloggen ett tag ca 6 mån, läste mest på barstol. Har inte förstått att du bloggat i 5 år så läste med intresse de länkade inläggen och några till. Efter att ha läst ett antal inlägg är jag något konfunderad. Du är väl 35 nu, vilket (med enkel matematik) gör dig till runt 30 år 2005. Att som 30-åring hosta ur sig ett blogginlägg som det om Debaser ter sig oerhört märkligt. Hade det varit en hormonstinn 22-åring hade det varit mer försåtligt men som 30-åring har man väl passerat det stadiet eller? Var det nåt i dina tidigare år som gjorde att du var sen i utvecklingen? Behöver inte svar på detta, men ville bara uttrycka min undran.
Mackan>> Haha, det är en befogad undran som även jag ställt mig själv, förvisso mer nu när jag i efterhand återvänder till gamla inlägg än då de skrevs. Ska suga på den karamellen under dagen och återkommer med ett utförligare svar ikväll.
Då ska vi se … Jo, hormonstinn och sen i utvecklingen var det.
Har som sagt också kommit att klura på det när jag nu efter flera år återvänder till gamla inlägg, särskilt från de där första stapplande månaderna. Det som slår mig är snarare HUR jag skrev än om VAD. Är säker på att jag skulle kunna författa ett inlägg, som det om Debaser, med en något annan framtoning idag. Vilket beror på att jag helt enkelt inte var van att skriva och inte hade utvecklat ett eget skriftspråk.
Händelserna jag redogör för är tagna från en treårsperiod mellan 2002-2005 då jag alltså var 27-30 år. Tror egentligen inte att det handlar om en utvecklingsfas, utan snarare om hur man för tillfället lever sitt liv. Det är ju bara i teorin och statistikens dunkla vrår som livet följer en rak linje. Jag lever inte det livet idag, men hade jag gjort det skulle säkert någon av de där händelserna kunnat vara från förra helgen.