Skräpclownen

Mitt enda riktiga sjöäventyr slutade som en mindre katastrof. Jag var sexton år och gav mig ut i skärgården i en segelbåt med en några år äldre kompis. Vi grillade på klippor och tvättade oss hängande från en lina i aktern. Vi hade med oss en hel del öl och försåg oss med ny i varje hamn. Vi försökte plocka upp tjejer som ryggade inför vårt ovårdade yttre och de halvdruckna inviter vi kom med halv två på eftermiddagen. Särskilt min vän saknade helt skam i kroppen och drog sig inte för att på det mest påträngande vis slå sig ner vid några äldre tjejer på en uteservering och försöka få dem att komma till båten och festa med oss medan jag stod en bit bort och drog foten i gruset, fylld av både förväntan och skämsel.

Vi fick inte med oss några tjejer till båten. Istället gav vi oss iväg ut mot nästa ö och de äventyr vi intalade oss skulle finnas där. Jag var en dålig seglare och tillbringade stor del av tiden nere i kabyssen med en hög serietidningar medan min vän satt uppe och styrde och skötte seglet och svor högt över min uselhet. Själv var jag mest bekymrad över att vi skulle kantra. Med tanke på att ena sidan av båten konstant befann sig bara någon decimeter från vattenytan verkade inte tanken orimlig, men sällskapet hävdade motsatsen.
En båt kantrar inte utan vidare, sa han. Men jag litade inte för ett ögonblick på att hans kunnande inom området var högre än vad gällde tjejer.

Istället för att kapsejsa åkte vi vilse i mörkret och en morgon vaknade vi i vassen intill en ö, där vi drivit in efter att vi givit upp våra försök att navigera och somnat av utmattning. Det fanns en kyrka på ön där vi satte oss som två skeppsbrutna och tittade på modeller av gamla skepp med höga master och stora segel, tills prästen uppmärksammade oss och berättade var vi var och hur vi skulle ta oss därifrån.

Det var knappast vår vecka i skärgården som grundlade mitt intresse för sjön, men det är allt jag har av praktiskt erfarenhet. Istället när jag vuxna pojkdrömmar om att kasta loss och lämna hamn. Drömmar som tar sin näring från böcker av David Vann, Carsten Jensen, Joseph Conrad och Mia Ajvide, toner av Richard Hawley och program som Discoverys Deadliest Catch.

Jag skäms och inser att det inte är någon skillnad på mig och alla andra som lever stadsliv men bär en hemlig dröm om att egentligen vara Huckleberry Finn på väg nerför Mississippifloden på en evig flotte balanserande ett vasstrå mellan läpparna och en stöt i näven. I höstas föreslog jag under ett av de där eviga barsamtalen med Matt och Matte att vi skulle ge oss ut och paddla kanot utmed någon vattenled till sommaren. Bill och Bull muttrade gillande och sedan har ingen av oss nämnt det igen.

I drömmen förs jag av salta strömmar söderut, alltid ensam och med ett leende på läpparna. I ryggen ingenting och lång därborta en ny hamn. Det må vara en dröm drömd många gånger och av många men det är ingen tokig dröm. Nyfikenhet och förändring. Alltid.

Kasta loss!

Juli närmar sig sitt slut och sommaren är inte en hägrande dröm utan något som faktiskt är och till stor del redan har varit och som vi krampaktigt håller oss fast vid ytterligare en tid. Sedan väntar hösten med de skiftningar och explosioner av färger som egentligen bara är förestående bud om den långa kalla vinter som följer.

Hopplöst kan tyckas. Särskilt en grå dag som denna.

Men imorgon glömmer vi allt sånt. Imorgon är det dags att åter infinna sig på allra bästa Nada och njuta av ljuva toner och dricka öl och cava och flirta och hångla och ljuga vid en av Stockholms mest legendariska bardiskar. Vid min sida bakom cd-snurran har jag ingen mindre än Karolina och tillsammans kommer vi spisa den finaste musiken en sommarkväll på Söder kan bjuda.

Vi börjar aftonen med berusade mandoliner och raspiga röster och fortsätter med ett med skymningen tilltagande knaster som av mycket gamla och väl nötta beats och fuktskadat vemod som inte alls gör dig sorgsen utan bara skänker en blå hinna av det slag vilka de bästa kvällarna är inbäddade i.

Imorgon, torsdag (29/8)
Klockan 21-01
Åsögatan 140

Ses där!

Pang, sa det bara och oj vad ont det gjorde.
Dörrlisten tog emot tinningen efter att jag släckt ljuset i köket och försiktigt trevade mig mot sovrummet. Den naturliga följden av det är naturligtvis att slå näven i väggen och sparka på listen så att inte bara tinningen bultar av smärta utan även i handen och foten.

Dumhet i kvadrat, som jag är begåvad med i överflöd om nu någon fortfarande skulle tveka. Det var inte ens gårdagens första olycka. Nej, inte ens den första tinningsolyckan. Tidigare, efter att jag öppnat dörren till skafferiet, lyckades jag sparka till dörren så att den slog i mitt framåtböjda huvud, vilket som bäst var i färd med att syna hyllorna på jakt efter en munsbit. Pang, sa det den gången också och jag hamnade på sängen med ömmande skalle och hand, eftersom jag givetvis bestraffade även skafferidörren med en oövertänkt näve.

Att tiden läker sår och ömmande skallar och händer och fötter är i alla fall en tröst när man alltid lyckas slå sig själv fördärvad mot vad det än må vara som råkar komma i vägen. Och så länge man ligger i sängen och bara håller sig stilla kan man inte göra sig illa. Vad man däremot kan göra är att välta ut vattenkannan över sig när man doppar fingrarna i den för att svalka den ömmande tinningen.

Fem år är en lång tid. För en del småttingar är det hela sträckan, från blodig slemklump till springande och skrikande och tjoande illbatting. Fem år har det också gått sedan jag hamrade ner de första raderna mitt under rådande bloggboom sommaren 2005. Ett helt liv för en illbatting, men även en närmast oändlig sträcka för en skräpclown.

Att gå tillbaka och läsa gamla inlägg är som att glänta in i askar av minnen, väl bevarade från en annan tid. En del står som direkt pinsamt (”slåss är kul”), annat genant på ett mer fåraktigt subtilt sätt och skrämmande mycket är uselt skrivet. Vad som emellertid slår mig är att drivet satt där från början. Trots de bristfälliga grammatiska kunskaperna jag vid den tiden hade ångar texterna på och när jag återvänder till dem är det inte enbart med ångest utan även viss stolthet över flödet, den orubbliga tonen och entusiasmen med vilken jag spred en tvivelaktig gospel om försupna helgkvällar, rallarsvingar och slugt beräknande kjoltyg. Ingen annan gjorde det som jag gjorde det. På gott och ont.

Men det är det senaste året som i efterhand lyser starkast. När det tog slut med Jannike och jag i samma veva blev av med jobbet kom bloggen att bli viktig på ett sätt som den inte varit sedan den där första tiden. Att få spilla ut mina fem cent och att ni tog er tid att läsa och kommentera blev en stenstod att knyta tillvaron kring. Det är när allting faller och man blir sårbar och taggarna riktas både utåt och inåt som den feta grädden serveras. I glappen och mellanrummen finns det intressanta. Lyckan skriver vitt och kan aldrig bli lika angelägen.

Likt ballongfarare tar vi oss stundom högt högt bara för att andra gånger sväva strax ovan mark, tvingade att göra allt för att hålla oss i luften. Lika lite som jag kan återskapa den blåtintade desperation som speglade av sig här under andra halvan av förra året kan jag låtsas vara den där rumlaren som kickade igång allt sommaren 2005. Vilket inte heller är eftersträvansvärt. Bättre då att vända blad och fortsätta där man står nu men ena foten på gymmet, den andra i baren och famnen full med böcker.

Fem år till. Minst. Så länge ni läser fortsätter jag skriva.

I morgon, fredag, spelar mina vänner Karolina och Sebastian skivor på Snotty, Skånegatan 90, mellan 21-01, jag tänkte dyka förbi där en sväng och fira de här fem åren med en öl eller två, kom gärna förbi ni också!

Edit: Sebastian och Karolina var dubbelbokade på Snotty. Inte deras fel. Därför inget häng där ikväll. Ber om ursäkt om någon av er svängde förbi.

Den här fantastiska lilla bloggen som har gett mig så mycket och varit vägen in på alla möjliga och omöjliga äventyr och avkrokar fyller fem år idag. Jag gratulerar mig själv med några välförtjänta dunkar och avser uppmärksamma jubileet med pompa och ståt genom att servera tillbakablickar och reflektioner under veckan som kommer.

Ett stort tack till er som läser och envist hänger kvar varken det är honung eller kattguld som för stunden bjuds.

Tack!

Den här bilden tog Matte för några dagar sedan. Gillar den.