Debaser 2004
Det var länge sedan jag träffade Kristy. Plötsligt stod hon bara där framför mig med sitt stora breda australiensiska leende när jag kryssade fram mot vinhyllorna.
Hallå där! Det känns som åratal sedan.
Verkligen verkligen.
Du har tränat ser jag.
Av nöd är jag tvungen. Vi har ju kommit upp i den åldern.
En bra start. Ingenting gör mig så tillfreds som när någon påpekar min dagsform.
Vilken slump att vi skulle ses just här, säger Kristy.
Var annars.
Jobbar ni här? frågar en dam som passerar förbi passande.
Nej, men vi skulle kunna, säger Kristy. Vi vet allt som finns att veta.
Vi lärde känna varandra på den tiden då varje helg tillbringades nere på Debaser och alla nätter flöt ihop till en enda lång natt som tog sin början sent på fredagskvällen och slutade söndag morgon bara för att ta vid på samma ställe veckan därpå. Första gången vi träffades bråkade vi som hund och katt efter att jag stulit en drink av henne och surt vägrade ersätta den. Jag minns inte hur jag motiverade det hela, men jag fick användning för hela min arsenal av engelska svordomar och vi gick loss på varandra med orkanstyrka.
Sedan blev vi vänner. Det gick liksom inte att undgå då vi hängde i samma bar och hade samma bekanta. Och vi är nog av den sorten att vi förr eller senare var tvungna att ryka ihop. Lika bra att vi fick det gjort i vänskapens gryning.
En annan gång ringde Kristy upp en tjej som följt med mig hem och fick henne att i tårar lämna min lägenhet mitt i natten, efter att rytande ha skällt ut och anklagat henne för att vara illojal mot en gemensam vän som jag varit tillsammans med två år tidigare. Den gången tog det tid att förlåta, men jag antar att det gick ett ut med drinken.
Hörs du nånting med Bea? säger jag.
Ja. Hon håller fortfarande på med musiken. Cat Killers har spelat in en skiva och hon har på känn att det släpper snart. Att deras tid är kommen. Keep those dreams alive.
Precis.
Och du då David, hur går det för dig. Jag hörde att det där skrivjobbet inte blev långvarigt?
Det var längesen. Jag jobbar med autistungarna på kortis igen och tänkte plugga till syrra vad det lider.
Tjej?
Nej.
Tjejer?
Nja. Någon kanske finns där i bakgrunden men hjärtat är rymligt. Du då?
Samma kille som tidigare. Han har precis köpt en båt med sjuttiofem hästkrafter så vi ska göra skärgården i sommar.
Kristy ser mig i ögonen och lägger huvudet på sned.
Det var galna tider, eller hur?
Det var det.
Jag fattar inte hur vi klarade av att leva så helg efter helg efter helg. Vi drack mer på en kväll än vad jag gör på en hel månad.
Spottade man i ett glas med cola så hade man en grogg.
Har du kontakt med någon av dom andra?
Nej. Bara sporadiskt. Själv?
Bea då, som verkar ha rotat sig borta i Göteborg. Och Ellie, men hon och Johan har två barn så det är svårt för henne att finna tid att ses. Allt är annorlunda nu. Alla är annorlunda.
Tiden gör hopp och ibland blir det bara så påtagligt. Någon gång passerades en gräns och jag kan önska att jag kunde sätta fingret på precis var den gränsen gick. Men det låter sig inte göras för det rör sig inte om en enskild passage utan om många små händelser som sammantaget, när man ser tillbaka, bildar en bred linje som i tid sträcker sig så långt som över ett år eller två eller till och med längre, vilket också är svårt att säga då den är flytande och individuell och överlappar andra gränser och fält i livets virrvarr av trassliga snår.
Det var fint att ses, säger hon och ger mig en kram. Tidigare brukade hon alltid pussa mig på kinden. Ännu en övergång.
