Skräpclownen

I höstas påbörjade jag en novell som aldrig blev avslutad och till slut föll ur medvetandet. Jag kom att tänka på den igår kväll och beslutade mig för att ta upp den igen för att se om jag kunde ge den det slut den aldrig fick. Men när jag letade igenom mapparna med skriverier fanns den ingenstans att hitta.

Jag vill minnas att öppningen var stark. Att den med enkla och precisa drag målade upp en scen där en mamma och hennes unga son befinner sig på en bar strax innan stängning. Mamman hamnar i dispyt med bartendern när hon vill göra en sista beställning och han vägrar servera henne. Berättelsen är utifrån pojkens perspektiv.

Ju mer jag letade efter den där novellen desto mer övertygad blev jag om dess storhet. Trots att det rör sig om en tämligen kort historia tar det emot att börja om från början. Något som finns där riskerar att gå förlorat. I värsta fall de där små men ack så viktiga kornen som ingjuter liv och rörelse och utgör hela skillnaden mellan en platt redogörelse och dess svävande motsatts.

Jag ser den där baren framför mig, inte helt olik Nada, även om det rör sig om ett helt annat ställe. Jag ser kvinnan och hör hennes röst och hur hon går från inställsamt vädjande till aggressivt krävande och jag ser bartendern som står med armarna i kors och ångrar att han inte tog emot hennes beställning men inte avser backa och pojken som en nervös skugga i bakgrunden, bara fladdrar där och tar in allt och önskar sig själv och sin mamma någon annanstans.

Jag ser dem men jag når dem inte och kan inte berätta deras historia förrän texten är återfunnen.

Det sägs att vinden och regnet ska piska huvudstaden till helgen, att drunknade sjömän kommer stryka längst gatorna och viska fram skepparhistorier som aldrig nådde land innan de hålögda faller ner från kajerna för att åter förenas med havet. Det sägs att fukten de lämnar efter sig kommer sätta sig i kläderna på dem de passerar, att viskningarna kommer hänga kvar som snäckskalets brus och att där inte finns några hemliga koordinater till sjunkna skatter utan enbart de evigt förlorades hopplösa längtan om värme och nåd.

Det är ingen stad att vara ute i och vi vet ingen lindring för de drunknade. Men för vilsna katter som skyr nätter då vålnader tar över gatorna spisar vi lugnande toner och erbjuder fristad på allra bästa Nada. Jag och Matt kommer stå vid rodret och styra in er i natten med ljuva klanger och skrönor som inte är rakt igenom uppdiktade.

Låt dig svepas med av mandolinvindar, romindränkt rock och en nypa blåtintad knasterpop. Kom och gör helgen med oss på söders finaste bar.

Nu på lördag (29/5), klockan 21-01
Nada, Åsögatan 140

En hare störtar ut över gatan
sladdar till och slänger sig
alldeles undan en bil.
Järnsmaken vibrerar genom
den grovkorniga morgondimman
som fladdrande trådar.

En sekund, två,
från svart till grå,
kattögd
i strålkastarnas sken
och svart igen
innan den faller tillbaka utmed
radband av parkerade bilar
under dämpade gatljus
och bilen, med ett ljud som
tre, fyra, fem planar ut
sex, sju, åtta till ett ingenting.

Tystnad
innan nya ljud,
som en ambulans på avstånd,
bryter.

Samma väg som hare
rör du dig i ryckig skärning
utmed bilar, under ljus
hukande i det kuperade stadslandskapet
vidare genom port och dörr
för att göra jordhåla
sluta mörker
under täcke och lakan
med nattens trådar
fladdrande
kvar på gatan.

Hade ett eget bageri …

med två anställda …

och en fru …

och en dotter …

och två barnbarn …

varav den ena …

sällan gav honom någon ro.

De nya skorna får en lätt blå nyans i kvällsljuset och jag har svårt att slita blicken från dem när jag går till affären för att handla mjölk och bröd.

Så otroligt fina.

Jag vaggar fortfarande som en anka som bär på något väldigt tungt när jag går och skorna gör att jag vaggar ännu mer. Inte för att de på något påtagligt sätt påverkar gången rent fysiskt utan för att jag känner mig som tretton år igen, med nya basketskor med neongröna fatlaces på väg till Grimstagården med kvällens första cigarett mellan tummen och pekfingret.

Tuffast på gatan, i mitt eget huvud.

Jag bär den där tonåringen inom mig hela tiden. Ibland föraktar jag det och tänker att det ställer till saker för att vid trettiofem bör man verkligen ha ändrat perspektiv och hittat och lärt sig behålla fokus och inte tänka så mycket på hur man för sig när man går nerför gatan med ett par nya skor på fötterna.

Så tar jag en till titt på skorna och tänker skitsamma.

Innan jag gick hem för en kort vila och somnade och inte kom tillbaka hjälpte jag Alexandra och hennes pojkvän att flytta möbler och kartonger från en lastbil till deras nya lägenhet några våningar upp i ett rött fint tegelhus. Vi var ett gäng som kånkade och lyfte och lirkade i trapphuset, särskilt med den långa bänken och soffan, som inte var tung men otymplig.

Alltid är det någon som tar på sig rollen som organisatör, som gärna säger vem som ska bära vad och hur. Då jag kom in i arbetets mitt och inte varit med och tömt den gamla lägenheten var den rollen redan tagen av en bastant typ i hästsvans. I stället markerade jag min självständighet genom att tala korthugget och självklart och jobba på utifrån egen agenda.

När allt var uppburet och det bara var grejerna som skulle in i förrådsutrymmet kvar tog vi en paus och jag passade på att gå hem över Nytorget för en stund av vila. En liten stund, sa jag. Och jag somnade och sov länge och vaknade inte förrän flera timmar senare och då var näsan igenkorkad och Alexandra hade skickat ett sms om att det fanns pizza och dricka, men jag bara ringde jobbet och sjukanmälde mig och somnade om.

På kvällen hade en melankolisk katt krupit upp och lagt sig över mina axlar medan jag sov och tvingade mig att stanna kvar i sängen. Den talade med monoton och entonig röst till synes obekymrad om att den var lika ovälkommen som förkylningen. Den talade om sånt som studier och framtiden och att det ibland känns som om saker går i stå när det egentligen handlar om en blank yta, som i minnet, om några år, inte kommer framstå som särskilt lättdefinierad utan snarare som en flytande period eller det som kallas lugnet mellan stormarna.

Vila där och se till att göra det du ska så ordnar sig resten med tiden, sa den i samma malande tonläge.

Förnumstiga kräk, tänkte jag.

Men när jag sträckte mig efter ett inbundet band av Edgar Allan Poes samlade verk och drog till med full kraft hade den redan hoppat ner och var borta och lämnat mig med rinnande näsa och ömmande axel.

Med en föraning om onämnbara fasor snavade jag ut i vardagsrummet bara för att på det orientaliska träbordet finna det jag rädes allra mest: en blyertspenna, ett radergummi och Matematikboken A.

Skräcken och den totala förtvivlan jag i det ögonblicket upplevde kommer aldrig lämna mitt anlete.

som i
förkyld
som satan

som i
rinnande näsa
och igensnorad hjärnverksamhet

som i
bara den mest
basala tankeverksamheten fungerar

som i
gå på toaletten
eller laga mat

som i
kokta ägg
och kaviarsmörgås

eller

som i
förkylningsknarka treo
med tveksamma följder

som i
stunder av inbillad klarhet
och lindring

som i
skräppoesi
och högar av snytpapper

som i:
“skulle lika gärna
kunna byta plats”

som i
abstrakta bobbor av gult på vitt underlag
slumpmässigt hopknycklade i stundens nyck