I går gick jag och Matt ut och drack oss riktigt riktigt fulla. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men så blev det.
Och just där och då kändes det som en bra idé.
I morse var jag inte längre lika övertygad. Munnen var hopklistrad och huvudet värkte och magen ska vi inte tala om. Och jag vaknade till det omisskännliga ljudet av tevesport som Hermann haft det dåliga omdömet att dra igång halv åtta på morgonen. Först låg jag bara där och kände efter om alla kroppsdelar fanns på plats och funderade över om det inte var en dålig mardröm där jag hamnat i ett vinter-OS helvete. Tydligen inte.
- Stäng av det där jävla ljudet, jag sover.
Och det gjorde han, men då var det redan för sent. Jag var klarvaken. Medan Hermann gick omkring och spolade i kranar och förde liv på parketten kontemplerade jag över lustmord och plågsamma tortyrmetoder.
Jag kan ge honom att han har ett utpräglat ordningssinne vad gäller disk och att plocka undan efter sig, men det där med tystnad är helt enkelt inte Hermanns grej.
naw, stackars dig! hoppas jag var lite tystare när jag invaderade soffan.
I hear ya. Jag var fortfarande full imorse när jag vaknade. Faktiskt inte säker på om jag är helt nykter än. Fet lunch på Donken? Ja!
Sandra>> Du var tyst som en mus. Som soffockupant får du MVG.
Caroline>> Hemskt det där. Och varje gång är det en påminnelse om varför man inte bör dricka på det sättet. Tänk vad minnet är kort ibland.
Tre öl blir så lätt sju. Men det är svårt att hitta ett skäl till att inte ta en till när man har trevligt och diskussionen blir allt mer intressant.
Ah, sådana kvällar är ändå roligast.
Hade själv en intressant ikväll igår, hamnade på ställen jag aldrig trott jag skulle hamna på.
Matt>> Precis och diskussionen blir ju i regel bara bättre och bättre för varje öl som slinker ner. Vi får bli bättra på tråkiga samtal som gör att man går hem tidigare.
MH>> Var hamnade du?
Hallå! Tackar för en trevlig pratstund i fredags även om jag var ganska slirig vid vår konversation. Nu har jag läst klart Blood Meridien och jaa, vad ska man säga. Det är definitivt som du sa, det är ingen lätt bok men ändå väldigt bra. Man gillar märkligt nog karaktärerna trots att Glanton, David Brown, the Judge och the Kid verkligen är otroligt motbjudande och vidriga som personer…naturbeskrivningarna är som vanligt när det gäller McCarthy helt fantastiska, man önskar bara att man varit där så man kunde få lite klarare bilder i huvudet när man läser.
David>> Kul att du gillade den, som sagt inte en bok för alla. Och tack för ölen. Var också rätt full där på slutet så det satt bra med ett boksnack för att kicka igång de små grå.