När David Vann i slutordet av sin fantastiska bok Legend of a suicide nämner Tobias Wolff som sin favoritförfattare och även ställer sig i skuld till Cormac McCarthy känner jag en liten blixt av lycka klyva genom magtrakten. Jag älskar när det händer. När en författare blir till en pärla på ett radband och man förstår att det är mer än slumpen som gjort att vissa namn poppat upp i tanken under läsandets gång.
Att jag har Tobias Wolffs samlade noveller bredvid mig i sängen och läste ur den senast igår förstärker bara effekten.
Nu läser jag allt om David Vann, slänger mig över intervjuer jag hittar på nätet och plöjer recensioner av boken jag nyss avslutat och nickar gillande eller skakar på huvudet åt vad som sägs. Och framför allt antecknar jag och söker på alla de andra författare han nämner som förebilder och struntar blankt i min för tillfället hårt prövade ekonomi eller att bokhögen av ännu olästa böcker redan tornar hög.
Jag vill läsa, vill kunna förstå och ta till mig och vidga horisonten. Lova mig att ni går in och beställer Legend of a suicide omedelbums (på Adlibris får man den för ynka 81 slantar) så att vi kan diskutera den sen. Jag vill väldigt gärna veta vad ni tycker.
Och tänk att jag var nära på att lägga ifrån mig boken efter femtio sidor i tron att jag hade hittat logiska luckor, som senare visade sig vara en del av det briljanta med berättelsen.
“David Vann’s dark and strange book twists through natural forces and compressed emotions towards an extraordinary and dreamlike conclusion. One of the most gripping debuts I’ve ever read.” Philip Hoare
Läs. Snälla. Gör det bara.
Tags: cormac mccarthy, david vann, legend of a suicide, tobias wolff
82 slantar visade det sig, men jag beställde ändå.
Moisthlm>> Klart dom smyghöjde efter min hyllning, hehe. Ska bli skoj att höra vad du tycker.
Ja det blir ett köp på den!
Kul kul. Måste genast införskaffas.
Plöjde just vägen med MC Carthy och känner mig irriterad på att jag läste så fort…jag är en bok bulimiker.
Hade velat ha kvar den för alltid. Så fantastiskt bra!
När kommer den stora “hypen” av min rockorkester då?
Har inte kommit mig för att skicka över någon platta. Vi går in i svenska grammofonstudion nästa helg så du får den plattan när den är klar istället! Jag känner på mig att vid nästa platta då smäller det;)
Mo, läs färdigt boken “du” lånat av mig först.
Miss Muffin>> Bra där och glöm som sagt inte att låta mig veta vad du tycker.
Bea>> Vägen tål att läsas om. Och nu kan du ge dig i kasst med McCarthys övriga produktion. Tror inte du skulle gilla Blood Meredian så All the pretty horses är nog rätt ställa att börja på för en gammal hästtjej som du.
När jag får skivan kan hypen börja. Förutsatt att jag gillar den, hehe. Klart det smäller snart, lagom till fyrtiostrecket.
Det där är tamejfan det ljuvligaste, i allt från Sara Lidman -> Stina Aronsson till Neil Gaiman -> Diane Wynne Jones. Skrivarhjärtat fantiserar givetvis om dagen då någon skall slå igen min (högst ofödda) bok och raida närmaste antikvariat i jakt på Hjortronlandet. Eftersom jag redan har deklarerat att jag gillar hur du skriver blir jag nyfiken på vilka förebilder du skulle lista?
K>> Det varierar givetvis över tid, men några favoriter jag gärna snor friskt av när tillfälle ges är: Cormac McCarthy, Hans Koppel (Vi i villa) och Raymond Carver. Gillar ett avskalat språk med en poetisk knorr och tydlig rytm. Typ så.
Efter oändligt mycket förhalningar av olika slag läser jag The Road just nu. Är fan helt knockad. Jag trotsade migrän och läste lite till, trots att allting blixtrade kring ögonen.
K>> Det gör du rätt i och fortsätt gärna med Legend of a suicide efter.
Anskaffad och läsning påbörjad. Jag hann också bli en smula förvirrad, innan jag läste en artikel om boken och insåg att det inte var en vanlig roman. Synd att man bara kan köpa den brittiska upplagan på AdLibris.
K>> Ja, men om jag har förstått det rätt är innehållet detsamma, bara ordningen på novellerna som skiljer sig. Den bjuder på bra läsning med en rejäl vändning. Låt mig veta vad du tycker när du är färdig.