Om några timmar är jag i New York eller i magen på en gigantisk val. Lova att ni tillbringar resten av era liv med att jaga honom över haven.
Ja, jag är löjligt flygrädd och ser inte fram emot åtta timmar onaturligt högt ovanför molnen med bara ett kallt Atlanten under.
Smältsnön frilägger sitt rov:
En död ekorre
grå och huvudlös.
Löv i förmultning.
Här och var gräs
enstaka strängar av landskap
genom lera och kompost.
En uggla i träden ovanför lekplatsen
vars dova ton växer och dör ut
vars spökljud vrider gastarna ur husen
att studsa mellan fasaderna
som hjärtslag.
Vårens första morgon
minner knappt om våren alls.
Askgrå lämningar
där ännu inget tagit vid.
Fortfarande närmare vinter än sommar
innan ljuset brutit
innan gryningen slagit rot.
Ger du en tonåring möjligheten att välja bort det han eller hon tycker är tråkigast i hela världen så tar tonåringen den chansen. Tonåringar är i regel lata personer som ännu inte levt tillräckligt länge för att klura ut att man ibland måste bita ihop och uthärda tråkigheter för att tråkigheterna i ett senare skede inte ska komma och bita en i baken.
När jag gick i gymnasiet fick jag möjligheten att välja bort matte. Jag hatade matte. Nu hatar jag mitt lata tonårsjag som hellre låg på sängen och lyssnade på flanellrock än att ha näsan i böckerna och tänka i alla fall några steg längre än bröst, kampsport och rollspel. Det och en ständigt gnagande oro för att Eddie Vedder eller Richey Edwards skulle begå självmord var vad som upptog min tid.
Och nu har alltså matematiken, eller rättare sagt bristen på den, hunnit ikapp och satt sig som en kil mellan mig och framtidsplanerna.
Nej, jag är fortfarande inte överdrivet förtjust i matte, men till skillnad från mitt tonårsjag stänger jag av musiken, reser mig från sängen och sätter mig tillrätta med en djup suck.
I går var jag och handlade blyertspennor, radergummi, linjaler, en TI-30 kalkylator och ett block med rutat papper och sedan dess har jag suttit nersjunken i matteboken. Det är inte svårt, men det är tråkigt och tidskrävande och jag har lovat mig själv att inte ta några genvägar utan att minsann göra upp med tonårsslyngeln en gång för alla och göra skiten från grunden utan att hoppa över något.
Vi ses på en uteservering någon gång framåt sommaren.
Det skvallrades i går. Inne på ett kontor i söderort.
Utan stängda dörrar men med sänkta röster och förtrolig ton.
Kanske var du del av det skvallret.
Kanske talade du och någon annan om en tredje person.
Kanske var jag den andra personen som talade med dig om denna tredje person.
Kanske lirkade jag orden ur dig, fick dig att säga mer än vad du tänkt.
Kanske kom du på dig själv när du reste dig upp och sa: Nej, nu säger jag inte ett ord till.
Och sedan fick jag dig att säga lite till.
Känner du igen dig? Är du skyldig?
I dag drar jag ut till den ständigt baktalade mjukisbyxans försvar på Barstol.
Ljuset håller på att slockna. Lågan dansar inte utan rör sig som en akrobat, drar ihop sig helt bara för att slå upp igen i omöjlig vinkel.
Restaurangen är nästan tom och i stället för ett stilla sorl hörs varje samtal tydligt och rösterna tränger sig på, omöjliga att hålla ute. Jag önskar att jag tagit med ipoden.
I stället vilar jag pannan i händerna och håller tummarna för öronen.
Blicken på lågan. Nästan död nu. Bara rökslingan som förkunnar budet återstår.
Somnar så och rycks inte ur det förrän servitrisen ställer ner tallriken framför mig.
Det kan ha rört sig om sekunder. Men sömn, absolut. Till och med dröm för ett ögonblick.
“Ett par trollsländor/ fasthakade i varann/ svirrade förbi”
Låter tallriken vara. Blicken på lågan igen.
Fast i min egen lilla bilolycka.
Så tas ljuset från bordet och ersätts med ett nytt.
Det brinner tydligt och klart och har lång väg ner.
Ointressant.
Vårens första promenad. Solen gnistrar små pilar i ögonen.
Reflektioner flexar från fönster på andra sidan torget.
In i skuggan mellan husen, vidare genom slask och kliv över pölar.
En del ser inte sånt. En del går i egen värld och klafsar på och stänker och just dem är det svårt att inte önska snöras i huvudet.
Bron över till Sjöstaden och tidig middag på en kinakrog efter att ha begrundat menyn utanför.
En femtiotvå, tack.
En väldig portion av vitt ris och kyckling och wokade grönsaker och cashewnötter.
Utanför barnfamiljer på väg hem med matkassar och papperspåsar från Max. Barn som inslagna overallpaket med blicken i gatan och bara rakt fram. Ingen hejd.
Jag äter och dricker ett glas.
Har du bråttom? säger servitrisen när jag betalar.
Ja. Men jag vet inte varför.
På med jackan och hörlurarna och ut igen och gnistrar gör solen fortfarande på väg ner nu över hustaken och nästan borta.
Buzzin med Benga på hög volym.
Mot vattnet. Alltid mot vattnet.
Över kanalen.
Minnen ser mig där och jag nickar som man ska och ökar takten.
Hårt stampad snö täcker ännu bryggorna. Tassavtryck ut över isen.
Bara djur ger sig ut där nu.
Nya hus, ännu ofärdiga, tornar upp sig som framtida hot om overallpaket och Maxpåsar och jag fortsätter förbi utmed Danvikstull och tillbaka till Söder över bron.
Där låg Fryshuset och där någonstans under ett av husen förlorade en pojke livet och en hand.
Cyklister viner förbi. Någon kommer för nära. Väjer undan i sista stund. Även henne önskas snöras.
På Konsum ser jag en gammal vän. Jag går efter honom mellan hyllorna. Alldeles intill. Tills han vänder sig om och ser mig.
Han berättar att han ska bli pappa i vår.
Grattis, säger jag och fortsätter till hyllan med barnmat och plockar ner två burkar blåbärspuré för magen.
Ute på gatan är det mörkt nu. Jag hämtar ut ett paket på posten. Sedan hemåt över Sofia.
En gammal dam glider förbi på islagret nerför Bondegatan. Hon ser förskräckt ut men håller balansen.
En katt vakar vid en port. Blänger först. Blinkar till mot något jag inte uppfattar. Knycker med nacken. Försvinner in under ett buskage och är borta.
Alltid i mörker. Alltid en katt som blänger för att sedan försvinna.
Droppar träffar mig under en byggnadsställning. Faller på kinden och vidare ner över halsen där tröjan fångar upp.
Och våren sitter i allt och varje droppe eller minne eller reflektion som i glas är en sensation och det är i den här tiden man skall vara.
Där isar är tunna.
Och bara djur ger sig ut.
När David Vann i slutordet av sin fantastiska bok Legend of a suicide nämner Tobias Wolff som sin favoritförfattare och även ställer sig i skuld till Cormac McCarthy känner jag en liten blixt av lycka klyva genom magtrakten. Jag älskar när det händer. När en författare blir till en pärla på ett radband och man förstår att det är mer än slumpen som gjort att vissa namn poppat upp i tanken under läsandets gång.
Att jag har Tobias Wolffs samlade noveller bredvid mig i sängen och läste ur den senast igår förstärker bara effekten.
Nu läser jag allt om David Vann, slänger mig över intervjuer jag hittar på nätet och plöjer recensioner av boken jag nyss avslutat och nickar gillande eller skakar på huvudet åt vad som sägs. Och framför allt antecknar jag och söker på alla de andra författare han nämner som förebilder och struntar blankt i min för tillfället hårt prövade ekonomi eller att bokhögen av ännu olästa böcker redan tornar hög.
Jag vill läsa, vill kunna förstå och ta till mig och vidga horisonten. Lova mig att ni går in och beställer Legend of a suicide omedelbums (på Adlibris får man den för ynka 81 slantar) så att vi kan diskutera den sen. Jag vill väldigt gärna veta vad ni tycker.
Och tänk att jag var nära på att lägga ifrån mig boken efter femtio sidor i tron att jag hade hittat logiska luckor, som senare visade sig vara en del av det briljanta med berättelsen.
“David Vann’s dark and strange book twists through natural forces and compressed emotions towards an extraordinary and dreamlike conclusion. One of the most gripping debuts I’ve ever read.” Philip Hoare
Läs. Snälla. Gör det bara.
På onsdag är det äntligen dags att ställa sig bakom cd-snurran igen. Med mig har jag den från soffan utflugne Hermann Dill, och vackra toner och ölspill står på agendan.
Yes.
Vi blåser tillfälligt liv i vår gamla legendariska barklubb och ni är inbjudna att delta.
Välkomna Hermann tillbaka till Stockholm.
Nada, Åsögatan 140.
Nu på onsdag, kl. 21 till 01.
Och glöm inte att läsa dagens barstolsinlägg.
I går gick jag och Matt ut och drack oss riktigt riktigt fulla. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men så blev det.
Och just där och då kändes det som en bra idé.
I morse var jag inte längre lika övertygad. Munnen var hopklistrad och huvudet värkte och magen ska vi inte tala om. Och jag vaknade till det omisskännliga ljudet av tevesport som Hermann haft det dåliga omdömet att dra igång halv åtta på morgonen. Först låg jag bara där och kände efter om alla kroppsdelar fanns på plats och funderade över om det inte var en dålig mardröm där jag hamnat i ett vinter-OS helvete. Tydligen inte.
- Stäng av det där jävla ljudet, jag sover.
Och det gjorde han, men då var det redan för sent. Jag var klarvaken. Medan Hermann gick omkring och spolade i kranar och förde liv på parketten kontemplerade jag över lustmord och plågsamma tortyrmetoder.
Jag kan ge honom att han har ett utpräglat ordningssinne vad gäller disk och att plocka undan efter sig, men det där med tystnad är helt enkelt inte Hermanns grej.
Jag är helt säker på att vi kommer förlåta John Ajvide Lindqvist för det här löjliga promotionklippet när när hans nya bok släpps i maj. Men fram till dess får han gärna skämmas.
Gissar förresten på att han tagit titeln till boken från en gammal dänga av Stina Nordenstam.
I dagens barstolsinlägg skriver jag om en av våra mest grundläggande instinkter: mord.