Det är natt och jag skriver på ett brev jag inte avser att skicka och lyssnar på Gil Scott-Heron.
Och i morgon en annan dag.
Och brevet som inte skickas kommer fortfarande inte vara skrivet.
Det tog eget liv för många nätter sedan och formulerar om sig och bygger på och skalar av och blir aldrig färdigt.
Utan är av den sortens väv som vävs om småtimmarna och inte nödvändigtvis har ett slut.
Bara en avvikelse. En ny tråd. Ett ord. Och natten spinner vidare.
Och sedan morgon.
Som om natten aldrig varit.