Skräpclownen

Nu har alla gått och det är stilla och jag ska snart sova. Mamma hade med sig en stor gjutjärnspanna fylld med rådjursgryta och till det kokade vi potatis och stekte äpplen i smör och Calvados och till efterätt hade mormor bakat en toscakaka.

Otroligt gott.

Och morfar höll låda som vanligt och drog fräckisar och snackade om Nacka Skoglund och mormor som inte hör så bra längre sa “va?” och morfar sa “tyst, för nu talar jag”. Göran somnade på soffan efter maten och Britt-Marie berättade att hon skällt ut ett butiksbiträde som tagit henne för aikare.

- Han fick allt veta att han levde. Här har man bott hela sitt liv på Söder så blir man förolämpad i mataffären, sa hon.

Mamma diskade och jag tog två klunkar öl som smakade gott i munnen och spelade The Taker med Waylon Jennings och morfar nickade gillande och trodde att det var Johnny Cash och Göran blev till sig och fick mig att lova att fylla hans dator med gammal country.

Och nu kickar jag tillbaka på soffan och lyssnar på Laura Marling och ska alldeles snart svälja ett piller som gör att ögonen vägrar hålla sig öppna och slumra in i natten för i morgon ringer klocka fem och sedan väntar tretton timmar knegish ute i hoodish.

Stort tack för alla gratulationer som trillat in under dagen!

Och hjulet snurrar ytterligare ett varv.

Trettiofyra var mer som tjugonio än trettiotre. Ett år av bakdörrar, hissar och hemliga korridorer.

En tillfällig avvikelse.

Saker tog slut och annat tog vid och ingenting blev väl riktigt som det var tänkt och ser jag tillbaka finns det ett innan och ett efter din hand i min och andra tillfälliga händer tog vid. Och de gjorde sitt och var nog så fina att dela bryggor och nätter och sängar med och någon mönstrade på för en period och flöt med ut i ett stilla ingenting där vi var lättare än luft tills jag tröttnade och knuffade henne överbord.

Men ingen kommer nära för ingen är som du.

Nu då.

Vägen må vara utan markering men riktningen sitter i kroppen. Att följa den och vända varje blad med nyfikenhet är att leva mitt i ett fortsättning följer …

Och vad kan man mer begära?

Trettiofem, det var som tusan.

Åja, visst finns det en del att glädjas över just nu. Det går undan, jag får saker gjorda. Rensade ut skrivbordet i förmiddags och slängde två kassar med allsköns papper och bråte som av okänd anledning sökt sig ner i lådorna. Har installerat nya program på datorn och under kvällen tvättar jag i tvättstugan.

Huslig så det förslår. Vilket håller tankarna ockuperade.

För jag tänker på det och drömmer om det hela tiden. Har lovat mig själv att inte skriva massa gråtrunkiga inlägg och därför är det stiltje just nu. För det är allt som mal i mitt huvud.

Saknar det så jag vill bitas och slåss och gråta.

“Och så tog jag en öl. Och så snackade vi om det. Och så tog vi en öl. Sen gick jag dit. Där drack jag en öl. Sen gick jag hem. Och drack öl. Ölen den drack jag. Jag öl dricka. Öl dricka den. Ölen jag drickte.”
- Peter

Utan tvekan den roligaste och mest träffsäkra kommentar jag fått under mina snart fem år med blogg.

Men vet ni vad, det handlar inte om fyllan. Allt det där var ju länge sedan. Vad jag talar om är det vardagliga drickandet, att ta en eller två öl efter jobbet eller möta upp grabbarna vid en bar och hänga några timmar. Den avslappnade konsumtionen som stimulerar både samtal och läslust och skriveriet och fan och hans moster.

Det saknar jag. Är och har så förbannat tråkig(t) utan.