Skräpclownen

Klockan 14.30, Konsum

- Borde man inte släppa förbi andra som har mindre om man har fem säckar att panta, säger en gubbe som står bakom mig i kön till en annan gubbe.

Jag vänder mig om från automaten där jag står och matar in burkar lagom för att hinna se den andra gubben titta frågande på honom och jag hugger omgående.

- För det första var det ingen bakom mig när jag kom, för det andra har jag tre påsar inte fem säckar och för det tredje har jag inte stått här i mer än högst två minuter.

Jag är förbannad* för att jag nyligen brutit med någon jag bryr mig om och för att magen kraschade när jag gick ut och tog en fylla för att sörja på det sätt vi sörjer** och på grund av det inte ätit på snart ett dygn. Och nu hamnar jag bakom Jimmie jävla Åkessons griniga farfar som inte har förstånd nog att hålla käften stängd och låta folk vara ifred eller vänta med att gå och panta tills han har fler än tre jävla folkölsburkar i sin återanvända plastkasse.

- Jaha, han förstår svenska, säger gubben och jag väser ur mig ett “gubbjävel” när jag går förbi.

Jag hatar honom och jag hatar alla andra småsinta jävlar som är som honom och inte kan stå en minut i en jävla kö utan att öppna sina arroganta korkade jävla käftar och släppa ifrån sig en verbal spya.

Jävla idiot.

* Vanligt återkommande tillstånd här.
** Sprit och ett nytt ragg.

Det är eftermiddag när det ringer på dörren och jag kliver upp från sängen och öppnar. Hon snubblar in i hallen med pälsmössan på sniskan och en påse från donkan i handen.

- Vill du ha?

- Nej, jag vaknade precis.

- Oj, sov du?

- Har ju jobbat natt.

Jag går tillbaka in i sovrummet och hon kommer efter och lägger sig bredvid och äter hamburgare och dricker läsk.

- Jag har varit på efterfest, säger hon.

- Var det skoj?

- Jaa, det var det.

Hon stryker med handen över mitt bröst ovanpå tröjan och vi pussas och jag drar ner hennes strumpbyxor över rumpan och för in ett finger.

- Jag känner mig smutsig. Vi kan väl ligga i kväll i stället.

- Mm.

- Du vill väl ses i kväll?

- Kanske.

Nej, jag vill inte ses i kväll. Det här är sista gången. Jag orkar inte och vill inte men mina händer söker sig över och runt och jag kan inte låta bli och för ett ögonblick tänker jag att ja, va fan, varför inte ses i kväll och sen avsluta det på morgonen.

- Det har varit alldeles för mycket senaste tiden. Bråk och tjafs och sånt, säger jag.

- Det är ju bara du som bråkar. Jag bråkar inte.

- Du gör nattlivet och den grejen och jag …

- Är det något fel på det?

- Nej, så klart. Du gör din grej.

- Men vad är det då?

- Jag vill inte vara en del av den grejen bara. Det finns inget där som lockar.

Kanske har vi redan börjat ljuga för varandra. Kanske inte. Men det är inte långt borta och det finns redan saker som inte sägs. Låt oss lägga åtta veckor av cava och kapslar i en plastpåse och låta den flyta iväg för med dig kommer det alltid vara nära till hjärtat och näven och nu är klockan mycket, dags att sluta.

Och vi står vid dörren och hon ser på mig och vi pussas och hon säger “aja, vi kan väl höras sen” och så går hon och jag stänger dörren och nattkatten med lite död runt ögonen är borta.

I dag skriver jag om vinter och kyla och sånt på Barstol.

Och efter tolv timmars kneg begav jag mig från de södra förorterna in till Sjöstaden för middag hemma hos Matt. Vi var ett litet gäng om tre som åt och drack och drack ännu mer och skålade in tolvslaget vid stora fönster högt uppe och hörde smällar och såg färgsprakande fyrverkerier över hustaken.

Bästa kvällen med bästa grabbarna.

Vid tvåtiden tog tröttheten ut sin rätt och jag begav mig av hemåt genom snö och islagda gator.

Där någonstans vände det.

Irritation blev till ilska och ilska till vrede och i den tidiga morgonen tog vreden efter ett telefonsamtal ut sin rätt och jag vände mig till en gammal favorit och gjorde något jag annars är över och förbi sedan länge.

När jag vaknade var det utan att minnas och jag låg länge i sängen tills jag gick upp och såg mig i spegeln och mindes och suckade.

Jag önskar att jag kunde ta lättare på saker eller i alla fall inte bli så jävla förbannad för de senaste veckorna har varit alldeles för mycket ilska, vrede och irritation.

Ibland av skäl tungt vägande. Ibland inte.

Och för det mesta vet jag inte ens om jag vill hålla henne nära eller slänga in henne i väggen. Bara att jag dras till henne som en halvblind strykarkatt till de mörka hörnen och att stunderna med henne i mina armar och med hennes pussar över mitt bröst får mig att glömma allt utom där och då för där och då finns inget annat.