Hasar ut i badrummet. Pissar. Gapar stort och letar efter vita prickar. Halsduk kring halsen och en vidrig smak i munnen. Hostar upp små slemklumpar. Men inga vita prickar.
Bra.
Hasar tillbaka till sängen och plockar upp Svd på vägen. Bläddrar igenom kulturdelen och önskar att jag hade DN. Det är bara två dagar i veckan som DN slår Svd, fredagar och lördagar. På stan och Boklördag.
Tänker att det är tur att det blev lite närhet förra helgen för den här lär det inte bli många knop gjorda.
Vill du aldrig vara helt ensam? frågade hon som sov här då.
Nej. Jag har ett närmast onaturligt bekräftelsebehov, svarade jag.
Läser Hanna Hellquists senaste krönika på På stan-bloggen och önskar att jag kunde byta plats med redaktören och ge Paul svar på tal. Hans anala beteende har jag stött på alldeles många gånger och det är alltid något kulturpretto eller en osäker nyinflyttad lantis som står för ofoget.
För en tid sedan var det en tjej jag träffade som bemötte en av mina vänner på samma sätt. Jag såg hur han, som är en synnerligen snarstucken typ, bet ihop för min skull och själv sa jag inget av ren jävla förvåning över hur hon kunde vara så korkad och tillrättavisade henne först när vi kom på solokvist.
En annan gång kom jag hem till en tjej jag brukade ligga med bara för att finna henne naken i badkaret med en annan kille. Jag väntade i vardagsrummet medan de klev upp och när de kom ut skulle de vara så där vidrigt utstuderat naturliga. Jag ordade inget om saken men självklart kunde de inte låta bli att tjattra om hur fint det var när vänner badade ihop.
Jag sket fullständigt i att de badade ihop men vad som gjorde mig desto mer irriterad var sättet de snackade om det på som inte på något sätt var naturligt. När hon några minuter senare gick för att köpa cigaretter och han fortfarande strök omkring framför mig och torkade sin redan torra kropp med handduken och dinglade med kuken försökte jag byta samtalsämne genom att fråga: Vad sysslar du med då?
- Gud, vad jag tycker den typen av frågor är ointressanta, slängde han ur sig och viftade avvärjande med handen och jag gick i taket från noll till hundra och lät konststudenten (visade det sig när han hämtat sig och svarat artigt på min fråga) veta att han levde.
Det enda jag ångrar är att jag inte jagade ut hans dryga nakna röv i trapphuset där han kunde stå och vara naturlig med sin jävla handduk.
Paul, hoppas du åker på en välförtjänt näve nästa gång.
Tags: dn på stan, hanna hellquist
Krya på dej David
Det krävs mer än så för att en näve ska vara välförtjänt, och Hanna Hellquist är mest jobbig.
Bajenpinglan>> Tack! Ses på kneget i veckan.
Anonym>> Det har du så klart alldeles rätt i, nävar ska inte delas ut hur som helst. Läs det som en medveten överdrift.
Men Hanna Hellquist gillar jag skarpt.
Om man tycker att jobbfrågor är trista så är det väl ännu tristare att vara personen som tycker att alla standardfrågor är trista.
En trist typ helt enkelt.
Viggo>> Alltså, standardfrågor överlag är ju inte särskilt skoj, men det tillhör vanligt harmlöst kallprat och har man problem med det så visst, då är man av den anala typen.
Jag måste säga att jag har svårt att förstå hur du kunde behålla fattningen i den där badkarshistorien. Ett så provocerande bemötande förtjänar helt klart en rejäl smocka!
Vad gäller jobb- och “var bor du då”-frågor så är det ju helt enkelt isbrytare. Svaren spelar ingen större roll, men de fungerar som en språngbräda över till annat småprat. Man känner lite på varandra, i all enkelhet.
sen väljer man ju själv vad man vill svara. jag kan svara antingen 1) jag har precis gått en modedesignutbildning 2) jag jobbar med ungdomar 3) jag är gymnasielärare i matematik. alla tre är lika sanna men responsen blir väldigt olika…
Matte>> Det var på gränsen och jag hade inte lastat mig själv alltför mycket om det gått över styr, men så här i efterhand tycker jag nog att jag gjorde det bästa av situationen.
Vad gäller standardfrågorna är jag med dig hela vägen, det är precis så de används och att sparka bakut för lite inledande småprat är hur fånigt som helst.
M>> Det kan jag tänka mig. Själv brukar jag svara att jag jobbar som timmis inom vården.
Jag hade haft full förståelse för en käftsmäll i det läget…det är framförallt den loja inställningen mot någon man aldrig träffat förut som skulle göra mig flyförbannad.
David>> Ja, jag med, men en utskällning fick räcka. Och för stunden var det väldigt effektivt. Samtalet fick en helt annan ton efter det.
Grymt att du kom förbi på Nada. När magen har kommit i form får vi se till att sänka några fler öl.
Jag vet inte jag.. om en kille dinglade kuken framför mig så hade jag nog valt en helt annan ingång till samtal, typ “Han ser ut att frysa, du borde kanske klä på honom?” Mer troligt är iofs att jag hade vänt i dörren och gått därifrån.
Jag undrar bara lite sådär hur det kommer sig att du kom hem till henne om hon hade en annan kille där? Glömde hon nämna honom?
Maths>> Även min mor hade valt att vända i dörren konstaterade hon i ett mejl efter att ha läst inlägget. Men det där att vända i dörrar eller bara gå iväg har aldrig varit min grej, tror jag är för nyfiken för det.
Devo>> Minns inte om hon nämnt att hon skulle ha en vän på besök men hon hade garanterat inte nämnt att jag skulle finna henne i badkaret med en annan kille. Är övertygad om att det var en medveten grej från hennes sida, hon ville skapa en konstig situation för att se var den landade.
Jojo, jag förstår dig på ett sätt, jag har varit där själv. Men folk som vill skapa konstiga situationer bara för att se hur jag ska reagera har jag tröttnat på för längesen, I’m too old and life’s too short.
Tack själv, det var trevligt. Är både nöjd och besviken på mig själv för att ha slängt in handduken vid 23:30…och ja, det blir definitivt sänkning av bärs i framtiden!!
Fast det där med jobbet är ett sådant typiskt Stockholmsfenomen i mina ögon. Här är man sitt jobb, och jag kan tycka det är så jävla befriande med folk som inte vill vara det.
Egon>> Long time … Fast jag vet inte riktigt om jag håller med om det där. Det är inte lika mycket ett sthlmsfenomen som ett media/reklam/hyperislandstudent-fenomen, att vara sitt jobb alltså. Kan ju egentligen bara tala för mig själv, men jag definierar mig inte utifrån att vara timarbetande vårdare och jag har svårt att se att mina kolleger heller skulle göra det.
När jag hänger med en viss typ av vänner på en viss typ av ställen kommer frågan alltid upp och visst kan det vara småirriterande, men samtidigt är det mest harmlöst kallprat och det krävs mer än så för att jag ska snäsa av någon.
Kan vi enas om storstadsfenomen då kanske?
För här är jobb viktigt. Det är t ex ett av de största skälen till att jag inte är kvar i hålan jag växte upp i - där finns inga jobb jag vill ha. Och det sträcker sig inte bara till media/reklam utan lika väl ekonomi eller vad sjutton som helst.
Och jag kanske inte uttryckte mig så bra, men det jag menade med definierar är inte att man själv gör det utan i stort så ingår liksom ens jobb i ens personlighet på något sätt, i andras ögon. Självklart är detta extremt generaliserande, men jag som är från mindre ort och hänger ofta på mindre orter får aldrig frågan om vad jag jobbar med på en fest/på krogen så fort jag är utanför storstan.
Sen skulle jag inte heller snäsa av någon, men jag menade som sagt i lite mer generella termer.
Egon>> Senast jag besökte obygden, under en 40-årsfest i Gävle, vill jag minnas att jag fick frågan ett antal gånger, men visst, det kan säkert vara mer frekvent förekommande i större städer. Generellt sett tror jag det är vanligare i grupper där personerna ofta har högstatusjobb, oavsett om det är inom media eller ekonomi, så där är vi nog överens.
Att jag reagerade på Hellquists krönika är ju för att det är något jag själv tänkte på många gånger. Jag ska inte hymla med att det var roligare att svara på den frågan när jag arbetade som skribent. Som du säger, även om det inte bidrar till den egna självbilden i någon högre utsträckning så blir det en del av den bild andra skapar sig om en.