I vilken utsträckning definierar du dig själv utifrån ditt yrke/sysselsättning och i vilken utsträckning upplever du att andra definierar dig utifrån det?
I vilken utsträckning definierar du dig själv utifrån ditt yrke/sysselsättning och i vilken utsträckning upplever du att andra definierar dig utifrån det?
Sjukt svår fråga. Tror att det går i vågor och beror på sammanhang. Ibland är det ju en trygghet att luta sig mot sitt yrke, ibland är det irriterande att folk tror att man är på ett visst sätt bara för att man har ett visst jobb.
Men jag definierar mig nog mer än jag vill utifrån mitt jobb. Man önskar ju att man hade en mer konstant persona.
jag skulle säga att folk mest har problem med att jag aldrig har ett konkret svar på frågan “vad gör du?”. de liksom tittar konstigt på mig och får ofta för sig att jag “vill” vara svår, när jag egentligen bara säger som det är. jag gör olika saker. då vill de veta inom vilka områden. olika, svarar jag. och så tittar de sådär jobbigt på mig igen.
För mig har jobb alltid varit viktigt och så länge det är det så definerar jag mig nog utifrån det också. Tycker t ex det är högst störande när webbredaktör oftare associeras med html-kodande än text och bild.
Och på samma sätt så tror jag att man definierar andra människor utifrån deras yrkesroller om man vet om dem. Precis som att t ex var man är uppvuxen ofta kan göra samma sak.
Inte alls längre. Det fanns en tid när jag gjorde det, de första två åren, men nu är allt jag kan tänka på att jag är så långt ifrån min yrkesroll som jag kan komma. Det är bara ett sätt att tjäna pengar.
Vilket kanske är en definition i sig.
De som känner mig fattar nog ibland inte riktigt att jag gör det jag gör. Privat är jag ganska uppe i det blå större delen av tiden. Och det är väl inte riktigt den synen man har på assistenter/office managers.
Jag definierar mig för mycket utifrån min yrkesroll, har just påbörjat en mastersutbildning och sedan jag slutade jobba har det har tagit tid att för mig att klara att vara utan mitt gamla sammanhang, jag kände till en början att jag inte hade något att erbjuda när jag inte hade mitt tuffa jobb längre. Men nu går det bättre, dock e jag en sucker för bekräftelse genom jobb, antar att det är nyttigt att öva på att det kan räcka med att bara vara sig själv.
100%
Mycket bra fråga.
Jag vill gärna tro att jag inte alls definierar mig utifrån min sysselsättning men det skulle bara vara en lögn.
Visserligen är jag i en bransch som är väldigt olik mig som person. Mitt riktiga Jag.
Men då det finns människor som enbart känner mig i den branschen så är det “jobb-mh” de känner. De känner ju inte mig privat.
Inte alls att jag är falsk, det är bara att “jobb-mh” är en liten del av mig, men ändå en del av just…mig.
Intressant fråga. Och jag tror man svarar olika beroende på om man är i den bransch man vill vara eller om man jobbar där i huvudsak för att försörja sig. Och förstås vilken grupp som står för definieringen…
Men nej, jag definierar mig inte alls utifrån vad jag gör. Men det händer att andra gör det. Nu pluggar jag på heltid men tidigare var det väldigt vanligt. Mitt jobb var/är totalt ointressant som social självhävdelse-faktor och det hände ibland att jag höll low key m frågan om vad den andre jobbade med bara för att inte själv få den obligatoriska följdfrågan om mitt eget yrke. Det berodde nog delvis på att jag egentligen ansåg att jag skulle göra någonting helt annat: någonting mer kreativt, någonting mer utvecklande. Och i brist på det; någonting som man iaf tjänade riktiga pengar på.
Sen blev jag äldre och insåg att hög lön är överskattat om man gör någonting man inte trivs med och att mitt jobb var fantastiskt kreativt och utvecklande om jag lät det vara det. Och att jag faktiskt var jävla bra på det.
Hur tycker du själv? Uppfattas du på ett annat sätt beroende på vilket jobb du har?
Jag själv, inte alls. Har du t ex nånsin hört mig prata om jobb? Det betyder inte att jag finner mitt jobb ointressant eller tråkigt, jag trivs tvärtom väldigt bra, men i konkurrens med allt annat som pågår i mitt liv hamnar jobb ganska långt ner på listan över saker som definierar mig som person. Hur andra ser på saken är högst individuellt, och säkert beroende av hur det de personerna definierar sig själva. Om du definierar dig själv utifrån ditt yrke så lägger du säkert det filtret på mig också. Åtminstone tills du lärt känna mig.
jag själv kanske 20%.
mina arbetskollegor 90%.
mina vänner 0%.
jag skiljer mycket på arbetsroll och privatliv. så min arbetsroll kanske är 20 % jag och resten roll.
Det är lite komplicerat. Tidigare var det jättesvårt att presentera sig för folk i och med att som arbetslös har man ingen riktig identitet ute i “verkliga livet”. Jag har till större delen kommit över det genom att se det på samma sätt som universitetsstudierna och frågan “vad kan man bli på det” — det vill säga svara med ett “det har jag ingen aning om”.
Tack för alla svar och keep em coming!
Lisa>> Har ju mest haft olika former av lågstatusjobb. Den enda gången jag märkt skillnad i hur jag blir bemött var när jag arbetade som skribent på en nyhetssajt, det brukade väcka ett visst intresse kring mitt arbete som jag inte märkt av tidigare. För egen del är jag som många andra här och definierar mig inte i någon högre utsträckning utifrån vad jag jobbar med.
Jag definierar inte mig alls utifrån det och jag tror inte att andra definierar mig utifrån det heller. Men jag märker en skillnad mot när jag inte hade fast jobb, det är skönt nu att ha ett jobb när folk frågar. Fast skillnaden är nog större för mig än för omgivningen.
Däremot har jag nog påverkats som person av jobbet. Ansvar på jobbet smittar av sig på privatpersonen. Men jag skiljer inte på vem jag är på jobbet och vem jag är privat. Jag är nog rätt mycket densamma.
PS. Intressant fråga!
Jag andas jobb, hela tiden. Dock vill jag gärna skilja på mig själv som jag är på jobbet och hur jag är privat även om jag umgås mycket med folk i samma bransch. Men absolut, jag är väldigt färgad av min yrkesroll det är jag.
Folk brukar bli förvånade för att jag “borde vara” macho och gärna kille också, och jag har en tendens att få mycket frågor om mitt jobb. Men de som känt mig ett tag känner mig som en sån som visserligen alltid har fulltecknad almanacka, men när jag väl är ledig är jag bara Malin.
Jag jobbar med säkerhet i lite olika former, alltid lika komplicerat och långdraget att förklara. Men jag gillart!
Jag definierar mig nog mindre utiffrån min yrkesroll än vad mina kollegor gör vilket till stor del beror på att jag är ganska olik de flesta av mina arbetskompisar när det kommer till personlighet och intressen. Dessutom har folk ofta en väldig klar bild av hur människor som jobbar inom finans ska vara…den bilden klarar jag mig jävligt bra utan.
Jag är lärarstudent= Jag tycker om att tycka om människor och vill att varje individ ska växa i sig själv. Jag antar att det hänger ihop.
Jag är lärarstudent= 1.Folk tror att jag gillar att torka snor och leka med allas barn. (Frustrerande!) 2. Ska du jobba på högstadiet och gymnasiet? Är du inte klok?! (Utmanande!) 3. Det kommer säkert bli bra, men du vet att de kommer glutta på dina tuttar va? (Skrämmande!)
Jag upplever inte att andra på något sätt definierar mig utifrån vad jag pluggar (Komvux på gymnasienivå) eller vad jag jobbar med (croupier), men tycker att jag själv gör det. Croupiergigget är mitt första RIKTIGA jobb, som jag har haft i mer än några dagar och som jag får riktig lön för, så jag tar det ju på pinsamt stort allvar och känner mig jätteduktig och fin när jag får ta på mig arbetskläderna och bestämma över bordet ett tag. Folk i allmänhet, oavsett om jag känner dem eller ej, skiter oftast fullständigt i mitt jobb - får väldigt sällan frågor om det, förutom att de kan fråga på vilka krogar jag brukar sitta så de vet om de vill hälsa på kanske. Och den allmäna åsikten verkar vara att det är ett jättehemskt slavjobb som ingen kan gilla. Antagligen därför de inte frågar någonting. Men jag trivs jättebra. Tycker om att jobba med fulla människor och gillar att jag är tvungen att hålla mig nykter själv. Enda minusen är att det är natt och att mina chefer är inkompetenta och omöjliga att kommunicera med. Hade gärna tagit personalchefens jobb och känt mig ännu duktigare.
Nu utnyttjade jag den här frågan för att få säga jobbsaker som ingen hade orkat läsa annars.
riktigt bra fråga!
gick in i väggen för ett litet tag sedan och innan det identifierade jag mig till 100 procent med min karriär och vart den skulle ta vägen.. så hade det då varit i nästan tio år.
Men nu… nu försöker jag, och jag måste arbeta aktivt, att hela tiden tänka på att ha kul och inte förknippa mitt liv med karriären.
Det betyder inte att jag inte vill ha ett jobb som ligger inom den yrkeslinje jag pluggat, utan att jag bara inte ska ta det på för stort allvar.
JAg har lyckats ganska bra med att vända på mina värderingar nu och kommer att fortsätta med att se mig själv och andra som människor för andra än vad de har på sig för arbetskläder.
Tack igen för alla svar! Det har varit väldigt intressant att ta del av dem och det lär bli fler frågor i framtiden.