Och efter tolv timmars kneg begav jag mig från de södra förorterna in till Sjöstaden för middag hemma hos Matt. Vi var ett litet gäng om tre som åt och drack och drack ännu mer och skålade in tolvslaget vid stora fönster högt uppe och hörde smällar och såg färgsprakande fyrverkerier över hustaken.
Bästa kvällen med bästa grabbarna.
Vid tvåtiden tog tröttheten ut sin rätt och jag begav mig av hemåt genom snö och islagda gator.
Där någonstans vände det.
Irritation blev till ilska och ilska till vrede och i den tidiga morgonen tog vreden efter ett telefonsamtal ut sin rätt och jag vände mig till en gammal favorit och gjorde något jag annars är över och förbi sedan länge.
När jag vaknade var det utan att minnas och jag låg länge i sängen tills jag gick upp och såg mig i spegeln och mindes och suckade.
Jag önskar att jag kunde ta lättare på saker eller i alla fall inte bli så jävla förbannad för de senaste veckorna har varit alldeles för mycket ilska, vrede och irritation.
Ibland av skäl tungt vägande. Ibland inte.
Och för det mesta vet jag inte ens om jag vill hålla henne nära eller slänga in henne i väggen. Bara att jag dras till henne som en halvblind strykarkatt till de mörka hörnen och att stunderna med henne i mina armar och med hennes pussar över mitt bröst får mig att glömma allt utom där och då för där och då finns inget annat.
Angående det sista du skriver.
Fyfan vad man varit med om det. Gång på gång försöker man förhålla sig någorlunda neutral och/eller logisk men det håller inte i längden.
Får se om jag lyckas klura ut hur man ska göra under 2010. Återkommer givetvis med svar.
MH>> Det svaret ser jag fram emot att läsa.