Stiger på tunnelbanan. Hörlurarna på men ingen musik. Somnar. Är tillbaka på Liljevägen om så bara för ett ögonblick. Springer upp och ner för trapporna. Om och om igen. Vaknar till. Stiger av.
Över Götgatan och hem.
Att inte veta är enkelt. Att misstänka är okej. Sanningen är svårare att hantera så var vänlig och håll den för dig själv.
Jag tror på att sova och att glömma och att inte peta i och röra runt och riva upp.
För.
Tystnaden är här igen.
I kväll.
För de som inte vet.
Och för de som envist vägrar att se.
Att sömn är den enda kärleken. Och med någons huvud mot min axel har det hänt att jag snuddat vid den.
David, du är så bra.
Tack, Isa! Ska ni ut och härja i helgen? Funderar på Marie Laveau på lördag …
Du har blivit en sån jävla innesittare så det vore skoj om du hakade.
Jag har på intet sätt blivit någon innesittare, jag har i år redan hunnit härja vilt både i Berlin och längs Söders gator.
Det är Din mage som satt stopp för Ditt härjande, sluta projicera.
Marie Laveau är ju kul, jag har dessvärre blivit både fattig och sjuk (i halsen) den här veckan så jag lovar inget men vi kan ju höras imorgon!
Isa>> Förstår inte alls vad du talar om.
Aja, men en stor sprit gör underverk för halsen, har jag hört.
Klart du ska med. Hörs i morgon.
Fint!:)
Mariella>> Såg precis dina målningar. Där kan vi tala om fint!
Underbart inlägg, så fin i sin enkelhet.
MH>> Tack!
Du är bra när det gör ont.
Mård>> Tack!