Jag känner det som en riktning i kroppen. Mot någonting.
Den förkunnar sin närvaro.
Med tunga slag i bröstet.
Den finns där när jag är på väg till gymmet, står och samtalar vid en bar eller försöker koppla av med en bok. Tränger sig på och gör sig påmind.
Otåligheten.
Någonting kommer hända. Och jag frustar och stampar.
Gift eller honung?
Nyfikenhet.
Förändring.
“Någonting kommer hända. Och jag frustar och stampar.”
Den känslan har jag haft så länge jag kan minnas. Alltid undrat vad som kommer härnäst.
A blessing and a curse.
Ah, vet precis hur du känner. Den där föraningen.. och man vet inte om det är just “gift eller honung” förrän efteråt. Alltid lika nervkittlande.
Alltid otålig, nyfiken och “på väg”. Har oftast kontroll, men ibland svämmar det över. Skönt att veta att vi är fler som känner likadant.
du skriver så fint. har precis hittat hit och stannar nog ett tag. tyckte mycket om tunnelbanehistorien på barstol också, speciellt avslutningen.
MH och Pageturner>> Och man måste låta det svämma över och stå ivrig inför nästa fas och den efter det. Allting är en fortsättning följer.
M>> Tack!