I vilken utsträckning definierar du dig själv utifrån ditt yrke/sysselsättning och i vilken utsträckning upplever du att andra definierar dig utifrån det?
Archive for januari, 2010
Läsarfråga
söndag, januari 31st, 2010Läskiga hissmonster
torsdag, januari 28th, 2010
På med tre lager tröjor och långkalsonger under de grå mjukisarna och så rocken och halsduken jag fick av Ida.
Sådärja.
Hissen ner och ut i kylan och tvåhundra meter till konsum som har öppet till tio och längst vägen passera andra väl inslagna kvällsströvare med blicken i backen mot misstänksamma isfläckar.
Det är ingen bra tid nu, inte alls. Mest tjurig hela tiden faktiskt. Magjäveln krånglar som bekant och en förkylning ställer till det och täpper igen och värker i halsen och har sig.
Ingen öl. Inget kaffe. Ingen träning.
Hjärnan vill ha sin dubbla fix koffein på morgonen för att kicka igång och några öl på kvällen för att lumma till. Och kroppen skriker efter motstånd nere på gymmet.
Tjurig som sagt. Gnällig som fan.
En ljusglimt är i alla fall att jag lyckades skrämma slag på en tant när jag gick in bakom henne i hissen på vägen hem från affären.
- Herrejävlar vad rädd jag blev, sa hon efter att ha landat på fötter igen.
Alltid något.
Hej
söndag, januari 24th, 2010
Jaha, nedanför den obäddade sängen står ett halvt glas mjölk. Och där i fönstret ett intorkat glas proviva och en halvt urdrucken kaffekopp. Ute i hallen ligger plastfördraget till ett paket cigaretter och ett tillskrynklat kvitto bland allt indraget grus. Soffan bär spår vars ursprung jag är medskyldig till och på bordet står en ölburk med fimpar.
Hej, skrev hon i ett sms lagom till att jag skulle släcka lampan för natten och försöka sova bort förkylningen.
Hej hej, svarade jag.
En timme senare kom hon förbi och allt var som det brukade vara för någon månad sedan förutom att jag var nykter. Vi satt i varsitt hörn av soffan och pratade tills jag sträckte ut mina armar och drog henne till mig och vi somnade där och i sömnen höll jag hennes huvud mot mitt bröst.
På morgonen hade vi flyttat in till sängen utan att jag kunde minnas hur och det drog kallt från fönstret och vi uppdaterade oss på vad som varit sedan sist och det var inte allt jag hörde som jag nickade gillande till.
Men vad gör det.
Ett tillfälligt återfall i armar bara. Inte mer än så. Av någon som gärna klappar en lite försiktigt på kinden med ena handen och stökar till lägenheten med den andra.
Hej o hå.
Näven som undgick Paul
lördag, januari 23rd, 2010Hasar ut i badrummet. Pissar. Gapar stort och letar efter vita prickar. Halsduk kring halsen och en vidrig smak i munnen. Hostar upp små slemklumpar. Men inga vita prickar.
Bra.
Hasar tillbaka till sängen och plockar upp Svd på vägen. Bläddrar igenom kulturdelen och önskar att jag hade DN. Det är bara två dagar i veckan som DN slår Svd, fredagar och lördagar. På stan och Boklördag.
Tänker att det är tur att det blev lite närhet förra helgen för den här lär det inte bli många knop gjorda.
Vill du aldrig vara helt ensam? frågade hon som sov här då.
Nej. Jag har ett närmast onaturligt bekräftelsebehov, svarade jag.
Läser Hanna Hellquists senaste krönika på På stan-bloggen och önskar att jag kunde byta plats med redaktören och ge Paul svar på tal. Hans anala beteende har jag stött på alldeles många gånger och det är alltid något kulturpretto eller en osäker nyinflyttad lantis som står för ofoget.
För en tid sedan var det en tjej jag träffade som bemötte en av mina vänner på samma sätt. Jag såg hur han, som är en synnerligen snarstucken typ, bet ihop för min skull och själv sa jag inget av ren jävla förvåning över hur hon kunde vara så korkad och tillrättavisade henne först när vi kom på solokvist.
En annan gång kom jag hem till en tjej jag brukade ligga med bara för att finna henne naken i badkaret med en annan kille. Jag väntade i vardagsrummet medan de klev upp och när de kom ut skulle de vara så där vidrigt utstuderat naturliga. Jag ordade inget om saken men självklart kunde de inte låta bli att tjattra om hur fint det var när vänner badade ihop.
Jag sket fullständigt i att de badade ihop men vad som gjorde mig desto mer irriterad var sättet de snackade om det på som inte på något sätt var naturligt. När hon några minuter senare gick för att köpa cigaretter och han fortfarande strök omkring framför mig och torkade sin redan torra kropp med handduken och dinglade med kuken försökte jag byta samtalsämne genom att fråga: Vad sysslar du med då?
- Gud, vad jag tycker den typen av frågor är ointressanta, slängde han ur sig och viftade avvärjande med handen och jag gick i taket från noll till hundra och lät konststudenten (visade det sig när han hämtat sig och svarat artigt på min fråga) veta att han levde.
Det enda jag ångrar är att jag inte jagade ut hans dryga nakna röv i trapphuset där han kunde stå och vara naturlig med sin jävla handduk.
Paul, hoppas du åker på en välförtjänt näve nästa gång.
Alltid uppslagen på mitten
torsdag, januari 21st, 2010
Jag känner det som en riktning i kroppen. Mot någonting.
Den förkunnar sin närvaro.
Med tunga slag i bröstet.
Den finns där när jag är på väg till gymmet, står och samtalar vid en bar eller försöker koppla av med en bok. Tränger sig på och gör sig påmind.
Otåligheten.
Någonting kommer hända. Och jag frustar och stampar.
Gift eller honung?
Nyfikenhet.
Förändring.
Laddat läge
måndag, januari 18th, 2010
Nu på onsdag spelar jag och min goda vän Matt skivor på Nada. Kom förbi och häng med oss och snacka strunt och drick öl och cava på söders allra bästa bar.
Ute är det snöslask. Inne på Nada råder kärlek, ljuva toner och värme. Stå inte där i kylan och imma ner fönstren, kom in för tusan!
Nada, Åsögatan 140, kl 21 till 01.
Nu på onsdag.
Välkommen!
Nattens nattliga sällskap
söndag, januari 17th, 2010- Nej. Jag blir aldrig bakis, sa nattens nattliga sällskap medan hon klädde på sig.
Jag låg där under en hög av täcke och lakan och försökte känna efter om hela kroppen fanns kvar eller om jag möjligtvis kunde ha förlorat någon betydande del på Marie Laveau eller utmed Hornsgatan.
Efter två veckors renlevnad kände jag att det var dags att utsätta kroppen för en prövning och trots att det blev en eller två öl mer än planerat gick det alldeles utmärkt.
Allt började på Morfar Ginko där min gamla vän Ola firade födelsedag och hade utställning med bilder från sin alldeles egna hårsalong Sure Baby Yes. Tårta och jack och cola och sedan vidare i natten.
Marie Laveau serverade Orgel och Trummor och Ebbot från The soundtrack of our lives och det var knökfullt och varmt och mängder av gamla vänner och ansikten som sällan skådas ute i vimlet dessa dagar.
Det var hej och omfamningar och handskak mest hela tiden och plötsligt upptäckte jag att jag var jättefull och att det var dags att bege sig hemåt genom snöslaskiga gator och det var väl ungefär då som jag kom på att det vore trevligt med sällskap och drog iväg ett sent om natten sms.
Vi möttes upp på Folkungagatan och gick hem till mig och hängde i soffan och lät natten ta över och somnade sent och väcktes tidigt av ett telefonsamtal från mitt jobb och nej, sa hon. Jag blir aldrig bakis.
Att sömn är
fredag, januari 15th, 2010
Stiger på tunnelbanan. Hörlurarna på men ingen musik. Somnar. Är tillbaka på Liljevägen om så bara för ett ögonblick. Springer upp och ner för trapporna. Om och om igen. Vaknar till. Stiger av.
Över Götgatan och hem.
Att inte veta är enkelt. Att misstänka är okej. Sanningen är svårare att hantera så var vänlig och håll den för dig själv.
Jag tror på att sova och att glömma och att inte peta i och röra runt och riva upp.
För.
Tystnaden är här igen.
I kväll.
För de som inte vet.
Och för de som envist vägrar att se.
Att sömn är den enda kärleken. Och med någons huvud mot min axel har det hänt att jag snuddat vid den.
Dans, bakdelar och bubblande bubbelvatten
onsdag, januari 13th, 2010
Under kvällen får jag sms om att grabbarna är ute och slirar och gör barerna i mina kvarter och när jag går av kneget möts vi upp på Nada. Jag håller mig till ramlösa och känner att ja, jag förtjänar en medalj eller åtminstone en klapp på axeln. Men jag antar att jag får nöja mig med att hålla stomipåsen på tryggt avstånd ytterligare några år. Av Matt och Matte får jag i alla fall inget annat än pikar och hån.
Och plötsligt när vi står där och lurar och snackar är det fem tjejer som suttit i soffan vid fönstret som hoppar upp och utför en koreograferad dans till kubanska rytmer framför baren. De skakar sina bakdelar och far med armarna i luften och hoppar runt och jag försöker ta bilder med mobilen men av det blir bara skit och vi applåderar dem när de är klara.
Jag har sagt det förr men …
Det är bara på Nada som en helt vanlig tisdag med bubblande vatten på flaska lyfter och blir till något ovanligt med dans och skakande bakdelar och stora breda leenden på oss grabbar som står och ser på och applåderar och sedan försvinner vidare i den sena timmen till nästa bar och intar den med öl och ännu mer bubblande vatten.
Sötsaker och ölbrist
tisdag, januari 12th, 2010
Det är tyst och stilla i lägenheten. Jag byter plats från soffan till sängen och svänger förbi kylskåpet på vägen och tar några klunkar proviva. Sneglar lite på ölburkarna i svalen och stänger dörren.
Hej, öl!
I helgen, när jag stod nästan nykter i en bar tillsammans med Matt, bemötte jag en tjej som kom fram för att snacka med: Jag dricker inte och vi är skittråkiga.
- Varför dricker du inte?
- Kan inte.
- Varför?
Jag tittade uppgivet på Matt men han bara skrattade och skakade på huvudet.
- Kolla inte på mig. Det är bara du som inte dricker.
Och jag ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toa och lämnade Matt ensam med den unga sötsaken.
Där och då, i natten och utelivet, hamnar man vid sidan om och blir den som granskar och står med armarna i kors och lägger märke till utan att delta. Och det är inte så natten ska spelas. Inte alls.
Allt för att man har ärvt en mage som envisas med att trilskas och ställa till det.
Saknar det. Som fan.
Det råder inte ens pussar och närhet bot på.
Falling down a mountain
måndag, januari 11th, 2010
I dagens Barstol lyssnar jag på Tindersticks nya skiva.
Tredje riket
fredag, januari 8th, 2010
Tidigt i morse, vi snackar om en bra bit innan klockan slagit sex, väcktes jag av tyska röster från vardagsrummet. Först fattade jag ingenting, sedan kom jag på att Hermann slaggade ute på soffan och tusan om inte en och annan snarkning trängde igenom det tyska brölet.
Jag smög ut i badrummet för att inte väcka den sovande tysken och på soffbordet såg jag att han ställt upp sin laptop med en dokumentärfilm om Tredje riket rullande medan han sågade vedträn som en slagen blodhund. När jag kom ut igen hade han vaknat.
- Hur pk är det egentligen att sova till dokumentärer om nazityskland när man är tyskättling?
- Jag sover mycket bättre med lite välbekant brus i bakgrunden.
Han är aldrig svaret kort, min vän.