Jag tror det var John Holm som sa att själva bergarterna som utgör Stockholms fundament påverkade honom i så stor utsträckning att han var tvungen att lämna hamn.
Tidigare har jag alltid skakat på huvudet åt sånt.
Tidigare.
Så finner man sig gå med krökt rygg på vägen hem och hör hur någonting där nere talar till en och drar och med ens känner man en längtan efter att lägga sig raklång på gatan och låta sig omslutas och flyta iväg och försvinna, som ur en novell av John Ajvide Lindqvist.
Om natten sover hon tätt intill med armarna runt om och vi har snackat om att lämna och försvinna om så bara för en stund.
Men det finns inga pengar och inga möjligheter men tala kan man ju alltid och hon frågar mig när jag ska växa upp.
- Aldrig.
I stället kysser vi varandra mellan barerna och jag vet att det inte är berget som drar eller ens andra städer utan att det är lågan i hennes bröst som håller mig och sluter sig i blått och rött och öppnar sig och sluter sig igen.
Fina fina David.
Ida>> Fina fina Ida.
jag tyckte om det här inlägget. det var fint.
Vackert!
Vargakvinnan och Viggo>> Tack!
Nu tycker jag att det är dags för ett till inlägg David! 6 dagar sen.
Marla>> Ska försöka råda bot på det under dagen.