Skräpclownen

- Det finns kyckling med ris och currysås i kylen om du är hungrig.

Jag hade precis kommit in från kylan och hade inte ens hunnit hänga av mig rocken. Kinderna blossade och näsan rann och jag gned händerna mot varandra för att få igång värmen.

- Tack. Jag äter senare, sa jag och drog av mig halsduken och pressade ner den i rockfickan bland gamla kvitton och sömntabletter och endagslinser.

- Ursäkta om jag är mammig. Jag måste sluta med det, du är ju till och med äldre än mig.

- Det är okej. När det kommer till mat blir jag gärna ompysslad.

Och det stämmer. Jag gillar att komma till nattpasset och få veta att tjejerna lagt undan mat till mig. Egentligen mest för själva handlingen i sig. Omtanken.

Att hålla nära.

För det finns en tvekan just nu. En smutsig vagt genomskinlig hinna har smugit sig på och lagt sig tillrätta med en trött och kladdig suck. Och trots att jag hela tiden varit medveten om den har jag låtit det ske.

Ingen tillit.

I stället bidar jag min tid och väntar på att få skjuta ut vredens hullingar och en gång för alla slita isär och låta det sluta så som det var sagt.

Med ett boom.

För kom ihåg att.

Vi ser oss alla i ljuset av morgondagen men när du lägger dig tillrätta i mörkret finns det bara en ändlös radda av gårdagar och det är i dem och bara dem du kan spegla dig och se vem du verkligen är.

Förlorare, lögnare, fejk eller idiot.

I dag listar jag årets väsentligheter och oväsentligheter på Barstolen.

Efter några timmar ute i Täby med julklappsutdelning, mammas köttbullar och hjortronglögg återvände jag till Söder, bortskämd med fina presenter och familjehäng.

Och hon kom till mig sent om kvällen och med sig hade hon fyra presenter som hon inte slagit in. Finast var en vinylsingel med Mick Jagger där han på omslaget ligger utfläkt på en säng medan en kvinna står bredvid och drar på sig ett par trainers.

Vi delade på en flaska Cava och det gick bra bara jag drack långsamt och sedan gick vi upp till Sofia Kyrka och följde midnattsmässan. En manstrio från Moldavien stal showen från Jesusbarnet och efter deras fem minuter var det som om inget annat kunde nå lika långt in trots körsång och ljuständning och brödbrytande. Vi lämnade kyrkan lagom till nattvarden och återvände till Skånegatan och såg en kvart av 500 days of summer innan vi somnade.

Och sov gjorde vi till långt in på dagen och sedan åt vi frukost med surdegslimpa och avokado och ost och drack apelsinjuice och sedan sov vi ännu mer innan hon gick och jag satte mig till rätta under läslampan med No country for old men av Cormac McCarthy, som fanns i en av klapparna under granen ute i Täby.

Han är väldigt bra, den där Cormac.

Eller så kan du ju alltid titta förbi Nada i kväll där det spisas ljuva toner av undertecknad och vän. Måndagen innan jul är inte den största partydagen på året och det är inte heller vad vi har att erbjuda. I stället blir det folkrock och gubbrock och annat fint som värmer i vintertider. Kom dit och ta en öl eller ett glas cava och snacka strunt och häng i baren.

I dag, måndag alltså, från kl. 21 till 01.
Nada, Åsögatan 140.

Just det, som vanligt på måndagar skriver jag på Barstol och den här gången bjuds det på fiske, nakna kroppar och en och annan katt.

Hon kommer till mig på förmiddagen från en annan mans säng. Jag sover, eller låtsas att jag gör det, om vartannat. Hon för upp sin hand under min arm och vidare över bröstet. Jag föser undan och grymtar och drar upp täcket.

Trötta gamla björn. Bortskämda, griniga, gamla björn. Med tassar och klor och ramar som ställer till det.

- Men … jag skulle aldrig om du ville fortsätta och förresten hände det ingenting.

Jo, det skulle du, tänker jag.

Och jag orkar inte. Vill inte. Känner tyngden på ett annat sätt nu. Bara tystnad och lugn och hennes händer mot min rygg. Lätt klappande.

Det är allt.

Inte såra varandra. Inte frammana bilder som gör ont.

Senare.

- Jag grät när jag stekte köttbullar, säger hon över telefon. Jag behövde inte salta dem.

Jag skrattar.

Först nu, när beslutet är taget, kan vi lägga irritation och vrede och händer som inte klappar åt sidan och låta omtanke titta in, om så bara prövande, på försiktiga tassar.

- Hej.

För ett ögonblick befinner jag mig mitt i spänningsfältet från min plats i baren.

- Vi vill inte käka, bara dricka, säger en av männen samtidigt som han trängs med de andra i sällskapet precis innanför dörren och stampar och skakar av sig snön. Clintanhattar åker av och långa fodrade rockar läggs över armar.

De två kvinnorna som sitter längst in i baren sträcker på gamnackarna.

- Inget att äta, det är vår stil, säger en av dem.

Men männen hör dem inte utan är mitt uppe i en diskussion de tagit med sig in från snöyran och försvinner vidare till ett av de inre rummen och slår sig ner i ett bås.

Kvinnorna sjunker ihop igen.

- Du, det börjar bli dags för kvällens tredje öl, säger en av dem till pojken bakom baren.

- Eller fjärde, säger hennes väninna.

- Eller femte.

- Äh, sånt där orkar jag inte hålla koll på, men en till ska vi ha, så mycket vet jag.

Pojken låter kvinnornas beställning hänga medan han häller upp whisky och öl åt männen.

Jag snurrar på den halvfulla flaskan Ramlösa som står framför mig. Häller upp lite i glaset. Kolsyrat vatten med is och en citronskiva. Det kittlar i alla fall fint i munnen.

- Två öl till var det? säger pojken.

- Ja, just det. Och du, har ni inte Aftonbladet? Jag gillar inte den där tidningen, säger en av kvinnorna och pekar på en Expressen som ligger hopvikt på bardisken.

Pojken svarar inte utan ställer bara fram ölglasen.

- Vill du ha något mer? säger han och vänder sig mot mig.

- Nej, jag kan betala.

- Var maten god?

- Den var okej.

Gatorna är stilla sånär som på några få strövare med ansiktena vända nedåt och undan vinden. Någon sparkar i snön och halkar till och återfår balansen.

- Fan, säger han.

Jag förstår precis hur han menar.

I dag skriver jag som brukligt på Barstol. Den här gången om en serie nattliga händelser och ickehändelser från helgen.