- Vad är det här? Det skulle ju vara potatismos till strömmingen.
- Nej, potatis, sa hon och log ett vänligt men bestämt servitrisleende.
- På hemsidan står det …
- Hemsidan kan du inte lita på vettu, där står allt möjligt konstigt.
Sedan vände hon på klacken och gick. Inget “ursäkta, det här fixar vi”, eller “ojdå, här blev det visst fel”, bara: “hemsidan, nej den kan man inte lita på”.
Jahaja.
På en annan restaurang hade jag surnat till men på taxihaket Vendetta är det en del av charmen. Saker och ting är inte riktigt vad de ska vara och det är precis som det ska vara.
Mattias fyrade av ett skadeglatt hånflin, vilket inte var första gången under kvällen. Min vän har tyckt mig något slokörad senaste tiden och efter snack kring det försökte jag pigga upp honom med några av mina egna hjärnspöken och snart log han som ett barn som precis kommit på att man kan rycka vingarna av en harkrank och se på när den snubblar och famlar kring.
- Förlåt att jag skrattar.
- Det är lugnt.
- Jag önskar jag kunde tycka synd om dig men det tar emot.
- Käften.
- He he …
Det är så med de bästa vännerna, man garvar åt varandras olycka på ett sätt som bara är okej goda vänner emellan, och man jävlas och man tråkas och det är precis som det ska vara.
Tags: vendetta
Vem log skadeglatt, vem log som ett barn, vem skrattar?
Pratminus som inledning, är det det nya svarta?
Rohan>> Aha, ett “han” hade råkat bli “hon”. Pratminus som inledning har varit det nya svarta länge, i like it.
Pratminus som inledning är det mest effektiva, all time!
Men Vendetta alltså, sicket hak! Haha - kaxig servitris!
Kallar man vendetta hak, då har man verkligen gått hela vägen in i den medelklass som snart uteslutande befolkar hela Stockholms innestad. Tycker jag.
Hur ska jag …>> Precis! Pratminusets vänner, thats us.
Anonym>> Taxihak om jag får be. Och Vendetta är numera ett klassiskt sådant. Tycker jag.