Jag äter älgköttbullar med potatismos och mitt sällskap sitter uttråkad och ömsom krafsar sig i håret och ömsom smuttar på sin öl. Hon ville gå till en bar, men jag var hungrig och alla barkök stänger klockan tio. Därför sitter vi på en engelsk pub med hundra sorters öl och Thin Lizzy ur högtalarna.
- Åh, jag tycker om dom, säger hon och skiner upp.
Det är länge sedan vi sågs. För länge trodde jag, för jag har saknat henne. Nu vet jag inte. Hon tappar fokus hela tiden och nickar liksom in och ut ur samtalet och glömmer bort vad vi talade om och jag blir irriterad och funderar över vad det är jag egentligen saknat.
På vägen därifrån sticker hon in sin arm under min och säger att hon tycker om mig och med ens släpper min irritation och jag vill dra henne nära och någonstans där inne skäms jag för att jag är så oerhört svag för smicker och vänder så lätt efter rätt ord vid rätt tillfälle, men när jag berättar det för henne fnyser hon bara.
- Jag bryr mig inte om sånt. Jag säger ingenting för att det ska låta rätt i dina öron. Jag fungerar inte på det sättet, säger hon.
Och jag blir irriterad igen och känner en stark lust att sätta henne på plats.
- Ibland önskar jag att du bara kunde hålla käften, säger jag.
Det är en molnfri natt för tittar man upp kan man se stjärnorna och jag tror att jag minns en gång för många år sedan då vi flöt på morfin och låg alldeles stilla och bet oss i läppen och inte ens behövde vara utomhus för att se små blinkande ljus i natten.