Jag är inne i en intensiv arbetsperiod där närmare hälften av månadens knegeri avverkas under en och samma vecka. Det lämnar lite tid till att tänka ut något lustfyllt att skriva ihop till kommande måndags barstolsinlägg. Därför, kära läsare, ber jag om er hjälp.
Vad skulle ni helst se att jag skrev om? På grund av den begränsade tiden får det inte bli alltför omfattande men annars är jag öppet för det mesta, i aim to please!
Kom igen nu, ge er favoritclown en hjälpande hand!
- Säger du åt mig att gå en gång till blir du aldrig av med mig.
- Okej, stanna då.
Vi hade redan blivit osams en gång, om vad minns jag inte, bara att hon steg upp från sängen, klädde på sig, gick omkring med bestämda steg i lägenheten, satte sig i soffan och rökte, kom tillbaka till sängen, kröp ner och klädde av sig igen.
Tjejer gör så ibland, har jag lärt mig.
Nu var det sent på förmiddagen och jag ville bara sova. Hon fick gärna stanna, sa jag, om hon låg stilla och var tyst, men tystnad var uppenbarligen ingenting hon såg som en dygd.
- Jag talar aldrig så här mycket i vanliga fall. Det måste vara den där sömntabletten du gav mig, den fick motsatt effekt.
Innan hade vi bara setts som kortast ute i natten, bytt nummer och skickat otaliga sms fram och tillbaka. Det var i somras. Vi sågs inte förrän nu.
Hon drack upp min bästa whisky, tog små danssteg på parketten till Under my thumb och sträckte ut sig på soffan som en sömnlös nattkatt.
- Kom hit.
På morgonen luktade lägenheten rök och efter att hon gått ville jag aldrig stiga upp ur sängen, bara ligga kvar där bland täcke och lakan och dra in natten.
Och jodå, hon glömde sitt skärp. Kreativt nytänk om inte annat.
“Jag skickar över en brevkorp”, skrev hon.
Mer om det på en barstol alldeles intill.
I lördags morse vaknade jag upp med en synnerligen otrevlig känsla i magen. Kvällen innan hade jag varit förbi Snotty en kort sväng och tagit två öl med Karolina och Christina, och lyssnat på Hermann och Sebastian som spelade skivor. Lugnt och fridfullt och knappast någon grund för en akut magsjuka.
Hur den uppstod har jag alltså ingen aning om men den var väldigt påtaglig.
Det var bara till att ringa jobbet och fråga om de möjligtvis kunde tänka sig att klara sig utan mig. Det tog emot då jag varken hade ont eller feber, men vad ska man göra när allt i magen plötsligt vill ut?
Efter en synnerligen otrevlig förmiddag hittade jag två huskurer på nätet. Jag tog mig till affären för att inhandla ingredienserna och körde för säkerhetens skull båda. Och vet ni vad, tre timmar senare var jag fit for fight.
Mirakelkur ett: En rågad matsked potatismjöl i ett halv glas kallt vatten. Rör ut och svep allt på en gång.
Mirakelkur två: En barnmatsburk blåbärspuré utblandat med lika delar vatten. Koka upp i en kastrull och tillsätt en nypa salt och druvsocker efter smak (tror jag tog 1/2-1 matsked). Låt svalna något och drick.
Jag började med potatismjölen och tog blåbärspurén någon timme senare och på några få timmar var magen till synes helt återställd.
/Dr. Ärlemalm
- Ni spelar bra musik.
- Tack.
- Ja, jag ska gå nu och ville liksom bara säga det.
- Du kan få mitt nummer.
- Nej. Du får ta mitt.
Jag skrev in det i mobilen och stoppade tillbaka den i fickan. Och, visade det sig, glömde spara. Inget nummer. Trist, för jag hade hört av mig. Tror jag.
Nada var en fest och vi drack alldeles för mycket cava. Hermann slängde in handduken i förtid och gick för att sova ruset av sig på min soffa. Själv fick jag sällskap hem och vi tog en knäskälvare i trappuppgången innan vi smög in i sovrummet.
“Inget jävla blogginlägg om det här nu”, skrev hon några timmar efter att hon lämnat mig för att gå till sitt kontor.
Nej då, absolut inte.
Jag kan i alla fall glädja dig med att jag hittade det där örhänget som du “glömde”.
Ett: Min vän och trätobroder Hermann Dill kommer till stan. Detta firar vi med att blåsa liv i vår gamla legendariska barklubb och spisa musik på allra bästa Nada, Åsögatan 140, i morgon, onsdag, från kl 21 till 01.
Kom förbi och ge Dillen ett varmt välkomnande till Stockholm!
Två: I dag har jag en gästkrönika uppe på Radar Magazine som behandlar åldrande, gubbsjuka, evolution och såna grejer.
Skriver om det där med droger, på Barstol.
Vi somnade till en stund ovanpå täcket, fortfarande påklädda, och vaknade till Laura Marlings finaste sång. Maria låg med armen över mitt bröst och jag plockade försiktigt med fingrarna i hennes hår.
Innan hade vi ätit pizza och druckit vin. Mer än så kan man omöjligt begära av en söndag. Men hon hade tankarna någon annanstans, min unga vän, och det hade väl jag också.
Helgen har varit märklig och galen på så många olika sätt och precis som Isa sa i natt är det de sakerna man kommer garva åt om något år. Men en söndag, när man inte känner för att garva, räcker det bra med att ligga och plocka någon man tycker om i håret och känna värmen av hennes andning mot sin hals och tänka att även närhet till låns kan vara nog så fint.