Vi somnade till en stund ovanpå täcket, fortfarande påklädda, och vaknade till Laura Marlings finaste sång. Maria låg med armen över mitt bröst och jag plockade försiktigt med fingrarna i hennes hår.
Innan hade vi ätit pizza och druckit vin. Mer än så kan man omöjligt begära av en söndag. Men hon hade tankarna någon annanstans, min unga vän, och det hade väl jag också.
Helgen har varit märklig och galen på så många olika sätt och precis som Isa sa i natt är det de sakerna man kommer garva åt om något år. Men en söndag, när man inte känner för att garva, räcker det bra med att ligga och plocka någon man tycker om i håret och känna värmen av hennes andning mot sin hals och tänka att även närhet till låns kan vara nog så fint.
Låter lite som Beirut!
Caroline>> Utan balkangrejen då.
Vad lyxigt att kunna låna närhet, jag blir avundsjuk!
J>> Det är det. Men hon fick låna lite av mig också. Annars blir det ju orättvist.
Det är ändå sällsynt fint. Ibland kan man ju längta efter närheten, bara närheten, men får istället ett ligg, utan någon närhet alls. Värdelöst.
J>> Du får skaffa en kramkompis!
Det borde jag verkligen, men mkt svårare än att hitta nåt annat! Ska ge det ett försök.