I dag har det inte blivit många knop gjorda. I dag har timmarna flutit fram trögt och tankarna varit grumliga. I dag har varit bakispizza och en dov oro som kommit och gått likt små skakningar under eftermiddagen och kvällen.
Jag skulle ju lämna det här livet bakom mig.
Hon kom till mig min nattkatt och vi flöt in i natten med soffan som flotte och cigaretter och cava som enda kost.
Vi seglade i sällan skådade vatten och land var långt borta.
Hon fick en ångestattack framåt småtimmarna och jag virade in henne i min mossgröna filt och höll mina armar om henne tills vi somnade pådrivna av sömntabletter och vin.
När vi vaknade trodde jag att det var tidig morgon och precis hade börjat ljusna, men det var redan en bit in på eftermiddagen och solen kan aldrig riktigt ha gått upp.
Jag hade lovat att inte säga åt henne att gå och höll det nästan.
- Vi borde nog inte ses mer, sa hon och någonting i mig ville protestera, men i stället sa jag:
- Visst.
Men det är en lögn, jag vet att det är en lögn och att hon kommer komma till mina armar igen och låta sig luras ut på dåligheter i osäkra vatten.
Och vet ni vad …
Hennes doft finns fortfarande på mina fingrar och när jag sniffar på dem känner jag mig som en liten pojke.
Tags: nattkatt
Fint!
Varför vara perfekt>> Tack!
Ibland tror jag man måste säga så där innan man går, fastän alla inblandade vet att det är fel, att det aldrig kommer hålla.
Hur ska jag …>> Sant. Man intalar sig så mycket dumt i stunden som man vet aldrig kommer hålla.
kommer ihåg i tonåren hur det där med hur doften på fingrarna kunde hålla sig kvar och man var galen av lycka och kung för flera veckor… underbart.
Vad fint!
Ofta tror jag att man säger att man inte vill ses mer för att få höra den andra protestera. Nattkatten ville kanske få lite bekräftelse att du verkligen ville ha henne där? och att du vill att hon ska komma tillbaka?
P>> Precis den känslan jag sökte efter. Som sagt, underbart!
Alice>> Så kan det vara och det här rör sig sannerligen om en katt svag för smicker. Vi får se vad framtiden bär med sig.
Ge katten lite bekräftelse för bövelen! Har förresten länkat till dig.
Marla>> Har jag precis gjort, på den allsmäktiga fejjan! Tack för länken och då jag gillar dig sedan länge ska du självklart få en tillbaka.
Fint och hjärtskärande David. När han lämnade mig i Beijing för snart en vecka sen så sov jag på hans kudde för att den luktade honom, jag blev arg för att han lämnat mig och det fick mig att gråta men sånt behövs ibland. Jag fick ju ha kvar hans doft en stund, kanske räckte det.
Ida>> Tack! Och jag beklagar, men saknad kan ju, som du säger, vara fint det med.
Tack David, nu blev jag väldigt glad! Gillar dig tillbaka.
känner igen den dova oron.
Men känner än mer igen hur man likt ett sockerberoende blir vansinnig utan närhet.
Hur man är handfallen och svag utan en kram och hur man gör vad som helst för att hålla kvar den som doftar så gott och som kramar tillbaks när man kramar.
utan närheten från någon annan är man halv.
och du, du skriver fantastiskt. alltid. tack
Pixie>> Oj, stort tack!
Har någon sagt till dej att du har problem….
Ja du, Roland, det är inte jag som tillbringar helgnatten med att snoka runt bland över ett år gamla inlägg. Vad du har för bevekelsegrund för det orkar jag inte ens tänka på. Tröttsamt.