Natten kan vara lång och grym när man inte deltar i den. Den senaste tiden har varit högspänning, alla nerver ute och en intensitet som inte lämnat någon tid för eftertanke. När så vargtimmen kommer och man sitter på jobbet och det är lugnt och tankarna tar igen förlorad tid är det som om en näve äter sig in i mellangärdet och vrider om och vrider om lite till.
Det här kan bara gå på ett sätt: åt helvete.
Näven i magen skriker ut det och jag har lärt mig att lyssna.
Och jag går ut på altanen och drar in nattluften och fukten och kylan och de lövlösa träden sträcker ut knotiga grenar som ur mörkret manar fram spöken och förortsgastar.
En katt kommer ut ur skuggorna och skyndar över gården och försvinner bort i natten. Lömska katt som dras till de mörka hörnen, stryker längst husknutarna och visar sig bara kort som för att förkunna sin närvaro.
- Här är jag.
Väl inne i värmen och ljuset igen är det alltför tydligt att de enda riktiga spöken som hemsöker min natt är av kött och blod och bara ett samtal bort.
En liten lömsk katt bland hermelinerna.. Du kanske ska locka fram din nattkatt igen.
Alice>> De gör ju avtryck med sina små tassar, de där outgrundliga djuren.