- Typiskt, eller hur?
Vi var i princip ensamma men självklart hade han skåpet under mitt. Är man bara två personer i ett omklädningsrum kan man ge sig tusan på att den andra har skåpet över, under eller alldeles intill och att det ska vara en pratglad typ.
- Jo, jag ska bara ta mina grejer, sa jag och tog min rock och väska ur skåpet och gick ut och klädde mig vid skohyllan.
Jag gillar inte att hänga på gymmet och går dit tider då det är så lite folk som möjligt och sätter aldrig i linserna innan ett pass. Allt för att skärma av och kunna fokusera på anledningen till att man över huvud taget är där. Träning har aldrig fyllt en social funktion för mig. Tvärtom vill jag bara vara ifred.
På vägen hem var det en tjej som hälsade på mig. Jag hälsade tillbaka och skyndade vidare utan att se vem det var. Jag hade ju inga linser på mig. Och tänk om man stannat till och det visat sig vara någon man inte ville prata med.
Hemska tanke.
Hemma. Dörren slår igen. En öl ur kylen och några ägg i en kastrull. Ner på soffan och på med musik.
Ifred. Ensam. Det känns som om det var evigheter sedan. Egentligen bara några dagar, men frodas man och tar sin näring ur den källan är det lång tid.
Och där den gröna filten och där flanellskjortan.
Eller om det varit någon man verkligen ville prata med…?
Hur ska jag …>> Har svårt att tänka mig vem det skulle kunna vara, var inte på humör för småprat. Ibland måste man tillåta sig själv att vara lite otrevlig och introvert, då är det bra att skippa linserna så man slipper se vem det går ut över.
låter asskönt. precis min melodi.
Kniven>> Åh, det är det, det är det.