framförs som brukligt på Barstol.
Archive for november, 2009
Måndagens melodi …
måndag, november 30th, 2009Stora livet, lilla döden
torsdag, november 26th, 2009Jag äter älgköttbullar med potatismos och mitt sällskap sitter uttråkad och ömsom krafsar sig i håret och ömsom smuttar på sin öl. Hon ville gå till en bar, men jag var hungrig och alla barkök stänger klockan tio. Därför sitter vi på en engelsk pub med hundra sorters öl och Thin Lizzy ur högtalarna.
- Åh, jag tycker om dom, säger hon och skiner upp.
Det är länge sedan vi sågs. För länge trodde jag, för jag har saknat henne. Nu vet jag inte. Hon tappar fokus hela tiden och nickar liksom in och ut ur samtalet och glömmer bort vad vi talade om och jag blir irriterad och funderar över vad det är jag egentligen saknat.
På vägen därifrån sticker hon in sin arm under min och säger att hon tycker om mig och med ens släpper min irritation och jag vill dra henne nära och någonstans där inne skäms jag för att jag är så oerhört svag för smicker och vänder så lätt efter rätt ord vid rätt tillfälle, men när jag berättar det för henne fnyser hon bara.
- Jag bryr mig inte om sånt. Jag säger ingenting för att det ska låta rätt i dina öron. Jag fungerar inte på det sättet, säger hon.
Och jag blir irriterad igen och känner en stark lust att sätta henne på plats.
- Ibland önskar jag att du bara kunde hålla käften, säger jag.
Det är en molnfri natt för tittar man upp kan man se stjärnorna och jag tror att jag minns en gång för många år sedan då vi flöt på morfin och låg alldeles stilla och bet oss i läppen och inte ens behövde vara utomhus för att se små blinkande ljus i natten.
Nere och ute på Söder
onsdag, november 25th, 2009
Det tog inte lång tid efter förra inlägget innan det burrade till i mobilen och följande sms trillade in:
“Tjena, du kanske ska ägna din lediga kväll över en öl med mig.”
Matte, min Matte och älskade vän. Vi möttes upp på Vendetta och jag betalade tillbaka en skuld och bjöd på en stabbig middag bestående av gös och lasagne och samma gamla vanliga italienska öl och det var gott och gemytligt och lite för flottigt som det är där på Vendetta.
Sedan blev det ett snabbt stopp på Snotty innan vi drog vidare till Nada och drack öl och jack och cola och hur märkligt det än kan låta då ingredienserna inte går att variera i någon högre utsträckning så smakar jack och cola aldrig så gott som på Nada där de lyckas uppnå just den rätta balansen mellan whisky, cola och is.
Om det nu finns någon läsare som lyckats undgå det är Nada Söders och förmodligen hela Stockholms bästa bar. Kärlek framför perfektion och ögonmått framför centilitermått, vilket i sig leder till just perfektion då ingen barräv värd namnet eftersträvar Kåkens själlösa service eller bryr sig om hur Carl M Sundevall vill ha sin gimlet.
En bar utan dynamik är ingen bar och om det vet bara grabbarna som hänger på barerna på Söder och lurar och dricker och vänder på slantarna i slutet av månaden.
Ljuva lediga dagar
tisdag, november 24th, 2009
Jag har inte ett skit inplanerat och har bara skrotat runt här hemma i de där hängiga grå träningsbyxorna hela dagen och sippat på en enorm kopp kaffe, fingrat lite på några böcker som lockar i bokhyllan och tackat nej till arbete både i dag och i morgon.
Clownskorna står på hyllan.
Kanske skulle man ta och skriva några sidor i det där försummade novellprojektet eller styra upp några öl med en polare inför kvällen. Ta en promenad i öststatsvädret eller bara kicka tillbaka under läslampan med Alice Munro. Alternativen är oändliga och allt ter sig lika lockande en dag som denna.
Det är livet.
Och jävlar om inte solen tittar fram över hustaken på vägen ner.
Avskildhet, det elfte budordet
tisdag, november 24th, 2009
- Typiskt, eller hur?
Vi var i princip ensamma men självklart hade han skåpet under mitt. Är man bara två personer i ett omklädningsrum kan man ge sig tusan på att den andra har skåpet över, under eller alldeles intill och att det ska vara en pratglad typ.
- Jo, jag ska bara ta mina grejer, sa jag och tog min rock och väska ur skåpet och gick ut och klädde mig vid skohyllan.
Jag gillar inte att hänga på gymmet och går dit tider då det är så lite folk som möjligt och sätter aldrig i linserna innan ett pass. Allt för att skärma av och kunna fokusera på anledningen till att man över huvud taget är där. Träning har aldrig fyllt en social funktion för mig. Tvärtom vill jag bara vara ifred.
På vägen hem var det en tjej som hälsade på mig. Jag hälsade tillbaka och skyndade vidare utan att se vem det var. Jag hade ju inga linser på mig. Och tänk om man stannat till och det visat sig vara någon man inte ville prata med.
Hemska tanke.
Hemma. Dörren slår igen. En öl ur kylen och några ägg i en kastrull. Ner på soffan och på med musik.
Ifred. Ensam. Det känns som om det var evigheter sedan. Egentligen bara några dagar, men frodas man och tar sin näring ur den källan är det lång tid.
Och där den gröna filten och där flanellskjortan.
“Här är jag”
söndag, november 22nd, 2009
Natten kan vara lång och grym när man inte deltar i den. Den senaste tiden har varit högspänning, alla nerver ute och en intensitet som inte lämnat någon tid för eftertanke. När så vargtimmen kommer och man sitter på jobbet och det är lugnt och tankarna tar igen förlorad tid är det som om en näve äter sig in i mellangärdet och vrider om och vrider om lite till.
Det här kan bara gå på ett sätt: åt helvete.
Näven i magen skriker ut det och jag har lärt mig att lyssna.
Och jag går ut på altanen och drar in nattluften och fukten och kylan och de lövlösa träden sträcker ut knotiga grenar som ur mörkret manar fram spöken och förortsgastar.
En katt kommer ut ur skuggorna och skyndar över gården och försvinner bort i natten. Lömska katt som dras till de mörka hörnen, stryker längst husknutarna och visar sig bara kort som för att förkunna sin närvaro.
- Här är jag.
Väl inne i värmen och ljuset igen är det alltför tydligt att de enda riktiga spöken som hemsöker min natt är av kött och blod och bara ett samtal bort.
Jag hade kunna bli något …
fredag, november 20th, 2009Well so could anyone.
Fem i ett med alldeles för många öl passerade kan en sönderspelar låt av Pogues vara precis vad man behöver och träffa mitt i hjärttrakten.
- Ska du ha något mer? sa Hannes.
- Nej, ska upp och träna i morgon.
En halvminut senare har man en shot framför sig.
- Skjut upp träningen en timme.
- Aja.
I vanlig ordning slutade en öl med alldeles för många och en sketen torsdag förvandlades till något annat.
Det är sannerligen en märklig tid. Famnar byts ut i rasande fart och jag vet knappt vad jag heter eller om jag ens hänger med.
- Jag kommer till dig snart.
Kom till mig, kom till mina armar, jag vill känna den rasande vinden.
- Varför vill du att jag ska komma? säger hon.
- Fråga inte, bara kom.
Blodmeridianen
torsdag, november 19th, 2009
Det går sakta nu, en sida i taget med många omläsningar av stycken och bläddrande tillbaka för att inte missa något. Kanske tio sidor åt gången. Jag är en långsam läsare som gillar att ta tid på mig och låta en bok sjunka in och slå rot och har aldrig förstått mig på dem som ser det som en dygd att plöja en bok på två timmar.
Visst finns det böcker man gärna läser i ett sträck, som inte går att lägga ifrån sig och lämnar en skelögd och sömnlös när väckarklockan ringer. Böcker som bär på en spänning och nerv som gör dem omöjliga att skiljas från innan sista sidan.
Blood Meridian är emellertid en annan typ av bok. En bok man lever med under en längre tid, drar ut på och läser om. Känslan är att varje ord är av yttersta vikt och faktiskt, på riktigt, kan komma att påverka och förändra ens liv. Oklart hur, bara att.
Jag bär med mig Blood Meridian i väskan och har den bredvid mig i sängen om natten. Det finns ingen brådska. Bara en övertygelse om att vara inne i en av de största läsupplevelser livet kommer bjuda.
Det, mina vänner, får gärna ta tid.
Tjuvgods
tisdag, november 17th, 2009
En drypande blöt jycke som ligger och morrar med tassarna om ett avgnagt ben, så tänker jag mig november. Vi snackar om en riktigt hårig byracka av den typ som alltid ska skaka pälsen när du går förbi och lämnar dig så stinkande att du innan du vet ordet av har en golden retriever som nosar dig i baken.
Rent bildligt.
Tittar vi ut är det bara grå himmel och regn, följt av mörk himmel och regn. Alltid tilltalar det väl en och annan minimalist. Hans Koppel i väderformat.
Jag tänkte passa på att kicka sömntabletterna den här veckan. Från att ha varit en nödlösning har de blivit en vana. Omfamnande och trygga när de drar ner en i dvala.
Efter en tablettfri sömn väcktes jag av att ett dåligt besked rasslade in på telefonen tidig morgon.
Påkomna med tassarna i honungsburken.
Inte bra.
Giriga gamla björn med smak och tycke för ödeläggelse och bikupor.
Sött och ljuvt som bara tjuvgods är.
I dag skriver jag …
måndag, november 16th, 2009om vansinne på Barstol.
Katter om natten
söndag, november 15th, 2009
I dag har det inte blivit många knop gjorda. I dag har timmarna flutit fram trögt och tankarna varit grumliga. I dag har varit bakispizza och en dov oro som kommit och gått likt små skakningar under eftermiddagen och kvällen.
Jag skulle ju lämna det här livet bakom mig.
Hon kom till mig min nattkatt och vi flöt in i natten med soffan som flotte och cigaretter och cava som enda kost.
Vi seglade i sällan skådade vatten och land var långt borta.
Hon fick en ångestattack framåt småtimmarna och jag virade in henne i min mossgröna filt och höll mina armar om henne tills vi somnade pådrivna av sömntabletter och vin.
När vi vaknade trodde jag att det var tidig morgon och precis hade börjat ljusna, men det var redan en bit in på eftermiddagen och solen kan aldrig riktigt ha gått upp.
Jag hade lovat att inte säga åt henne att gå och höll det nästan.
- Vi borde nog inte ses mer, sa hon och någonting i mig ville protestera, men i stället sa jag:
- Visst.
Men det är en lögn, jag vet att det är en lögn och att hon kommer komma till mina armar igen och låta sig luras ut på dåligheter i osäkra vatten.
Och vet ni vad …
Hennes doft finns fortfarande på mina fingrar och när jag sniffar på dem känner jag mig som en liten pojke.
Vendetta
torsdag, november 12th, 2009- Vad är det här? Det skulle ju vara potatismos till strömmingen.
- Nej, potatis, sa hon och log ett vänligt men bestämt servitrisleende.
- På hemsidan står det …
- Hemsidan kan du inte lita på vettu, där står allt möjligt konstigt.
Sedan vände hon på klacken och gick. Inget “ursäkta, det här fixar vi”, eller “ojdå, här blev det visst fel”, bara: “hemsidan, nej den kan man inte lita på”.
Jahaja.
På en annan restaurang hade jag surnat till men på taxihaket Vendetta är det en del av charmen. Saker och ting är inte riktigt vad de ska vara och det är precis som det ska vara.
Mattias fyrade av ett skadeglatt hånflin, vilket inte var första gången under kvällen. Min vän har tyckt mig något slokörad senaste tiden och efter snack kring det försökte jag pigga upp honom med några av mina egna hjärnspöken och snart log han som ett barn som precis kommit på att man kan rycka vingarna av en harkrank och se på när den snubblar och famlar kring.
- Förlåt att jag skrattar.
- Det är lugnt.
- Jag önskar jag kunde tycka synd om dig men det tar emot.
- Käften.
- He he …
Det är så med de bästa vännerna, man garvar åt varandras olycka på ett sätt som bara är okej goda vänner emellan, och man jävlas och man tråkas och det är precis som det ska vara.