Skräpclownen

- Den här morgonen flöt ju väldigt smidigt, sa min kollega AIK-Karin tjugo i åtta i morse.

Två minuter senare small det bokstavligt talat till på dubbla fronter. Jag kan inte gå in på detaljer på grund av tystnadsplikten, men Karin hann ångra sina förhastade ord både en och två gånger. Inte för att jag är av den vidskepliga typen, men inom vår bransch ska man aldrig ta ut en lugn morgon i förskott.

Det kan bita tillbaka.

På vägen till tunnelbanan kom jag på mig själv med att gå och skratta högt. Kanske mest av lättnad över att vi lyckades styra upp allt till slut. En tant med hund drog sin lilla mops tätt intill sig och slängde en förskräckt blick åt mitt håll. Män i mörka rockar och grå mjukisbyxor, med djupa ringar under ögonen, som skrattar högt för sig själva, möts ibland av viss misstänksamhet.

Fördomar såklart.

Den här förbannade hösten, som kan vara så storslagen när solen skiner och parkerna runt Årstaviken exploderar i årstidens färger, tar fan musten ur mig. Jag sitter i soffan och blickar ut över hustaken och skjuter på det där med att gå och träna till senare på kvällen och gör just ingenting förutom att slösurfa och känna hur själen krymper ihop lite för varje minut som går.

Jag skulle ge vad som helst för en promenad i solsken med en hand i min. Sitta med flera lager kläder på en uteservering och dricka öl och spela ut hela registret av dåligheter mot någon lömsk tjej som egentligen ser igenom allt sånt men låter sig dras med.

Livet är enklare nu, även om skiftningarna är större. Den jämna medelvägen lyser med sin frånvaro och allt ställs hela tiden på sin spets. Det är en osäkerhet som är lätt att hantera. För hur motsägelsefullt det än kan låta är otryggheten vad gäller arbete och livet i stort så mycket enklare än det fasta och trygga som hela tiden måste vårdas.

En vän till mig har svårt att tala om sin familj utan att börja gråta. Senast vi träffades fick jag för mig att testa det där för att se om det ändå inte bara var snack, men jag hann inte mer än mycket lätt vidröra tråden innan hans ögon blev glansiga och jag bytte samtalsämne och samtidigt kände ett sting av avundsjuka mot den där enormt starka känslan som infinner sig när man bygger upp något och har andra än sig själv att tänka på.

Kommer det här ut som självömkan har jag förståelse för det men ber samtidigt att få skjuta in att man kan ha det där blå inom sig från tid till annan utan att tycka synd om sig själv eller känna sig oälskad. Jag är fruktansvärt bortskämd med kärlek från vänner och familj och saknar varken tillfälliga famnar eller pussar när begäret knackar på dörren. Förmodligen mer så än vad jag gjort mig förtjänt av. Och synd om mig har det inte varit sedan jag föll genom den där glasdörren för några år sedan och hamnade på Södersjukhuset mitt i natten med splitter i skallbenet, och det var ändå i allra högsta grad självförvållat så den saken går nog också att diskutera.

Nåja, vad jag försöker säga är att hösten är en jävla årstid när den bestjäl oss på det solsken vi så väl behöver. För när solen infinner sig finns det ju inget vackrare. Sommaren och vintern, som förvisso kan vara nog så lynniga, är för trygga seglare, medan vi som lever mitt i frodas under förändringarnas årstider där vi kan vara utom oss av så många olika skäl eller inget alls.

Obs! Bilden är något år gammal och tagen av exet, i normala fall ser jag inte alls så cool ut när jag är sliten.

Jag har gått från en hel till en halv till en fjärdedel och det funkar lika bra men det är fortfarande så att segheten hänger kvar efter att man vaknat, duschat, druckit kaffe och påbörjat nästa dag.

Mattes middag blev frukost för mig när vi möttes upp på den där billiga turken som ligger i hörnet Skånegatan - Södermannagatan. Kycklingspett med ris och potatis och turkisk öl.

Senare på Nada fick jag veta att jag missade årets fest när de firade sexårsjubileum igår. Det hade varit dans på bardisken, kavasprut och häng i takkronan och mina vänner bakom baren var skapligt bakis.

- Och vart var du?

Matte och jag hängde över varsin öl i baren och jag gled fortfarande på sömntabletten som drog mig in och ut ur en behaglig lummighet.

- Aamen …

- Vadå?

- Vadå vadå? Det lät som om du skulle säga något.

- Mm … glömde bort.

Ett bra sätt att komma ner på efter en helg av nattkneg.

På vägen hem såg jag en vän, som envisas med att inte vilja nämnas vid namn här, som satt med damsällskap i fönstret till Gildas.

- Vill du följa med till Norge och arbeta? sa han när jag gick in för att hälsa.

- Vi är inte tjugofem längre, jag har ingen brinnande intresse av att rensa fisk och dricka öl för 90 spänn i någon fjordby.

- Nej, fan, det här är något helt annat. Tjugofem efter skatt och arbete varannan vecka. Man pendlar.

- Vad är det för arbete?

- Vet inte ännu, hör av mig när jag vet.

- Gör det.

Hemma igen chattade jag med Maria som berättade att hon har en dejt på fredag när hon kommer till stan och att hon minsann inte tänker hamna hos mig igen.

Hon ljuger.

Medan jag går till sängs med avsikten att sova mig igenom dagen och inte slå upp ögonen förrän långt in på kvällen tycker jag ni ska titta in på Barstol och läsa mitt måndagsinlägg.

Sov gott!

- Smakade det gott?

- Äh, det smakade skit. Hälsa det till kocken också!

Mannen, som såg ut att vara några år äldre än mig, skrockade gott åt sin kvickhet och hans vän verkade också finna det underhållande. Servitrisen småskrattade ansträngt och frågade på bruten svenska om de ville ha kaffe på maten.

- Vasaru?

- Kaffe? Vill ni ha kaffe?

- En halv kopp, med mjölk och socker.

Jag satt några bord bort. Förutom de två männen var det bara ett par blåkläder i den annars folktomma restaurangdelen. Läckerbiten är ett av mina favoritställen för lunch. De serverar till klockan tre och det är alltid gott om plats och lugnt. Jag trivs i den väl insuttna lokalen och har sett många matcher där, på den tiden jag brukade se på fotboll. Klassisk Bajenmark.

- Jag tror att hon försöker flirta med mig, sa mannen och dunkade till sin vän på axeln.

Servitrisen kom tillbaka med kaffet. Männen gav varandra menande blickar.

- Hörru, tror du att du kan ta notan i dag.

- Vadå, jag tog ju notan förra gången. Det är din tur att pröjsa.

- Amen, jag får lön på fredag jag betalar tillbaka då. Var lite schyst nu.

Den andra mannen tog fram några sedlar ur plånboken och la på bordet.

- Jag måste gå nu.

- Aja, jag hänger kvar en stund. Hare gott så hörs vi!

Mannen plockade fram sin telefon och började i hög ton föra ett samtal. Äkta eller falskt.

- Jo, fan, det rullar. Fick in några uppdrag förra veckan så det ser bra ut.

- Jomenvisst är det så, men du förstår, jag läser bara ryska författare.

- Nej, absolut inte, nu gör du som jag säger så är det färdigpratat om den saken.

Han såg nöjd ut när han stoppade ner telefonen i jackfickan.

- Du, maten smakade faktiskt inte så illa och ta du och säg det till kocken också, sa han och blinkade med ena ögat till servitrisen på vägen ut.

Jag undrade om han hade liten kuk eller om det bara satt i hjärnan. Förmodligen var han aik-are.