”Jag läste det där självömkande inlägget på din blogg. Det var bland det sämsta du någonsin skrivit.” De fina orden kom från min kära mor över telefon.
Jahaja, tanten tycker att jag buhuar mig. Det var inte tanken. Och hon borde känna sin son bättre än så. Efter att jag läst igenom inlägget en gång till kan jag emellertid se vad hon menar. Eller rättare sagt, förstå hur hon uppfattade det. Tur nog verkar det inte som om någon annan läste det som satan läser Bibeln.
Klockan är 01.57 och jag lyssnar på Willy Vlautin som sjunger om att lyssna på Summer in Siam med The Pogues. Jag var ute och tog några öl med min gamla bandkollega Fredrik tidigare i kväll. Han bor i Norrköping och vi ses bara någon gång om året. Han är en av dem som försvann vid 25 och nu har fru, två barn och villa. Inte illa. Jag tror att han ser på mitt liv som från andra sidan ån. Och det är väl så jag ser på hans också när han talar om grillkvällar och lådvin i villaidyllen.
Vi tog en sväng förbi Nada där jag avsåg att flirta med en tjej som skulle spela skivor. Hon var inte på plats. I stället stod det någon preppylirare och spisade indie uppe i båset. Snopet.
Vi träffade Eric på Snotty. Han uppdaterade mig på hur det är på gamla kneget. Det är en dubbel känsla det där. Jag gillar ju Eric och Aaron och många av mina gamla kolleger och önskar dem all lycka. Samtidigt finns det en del av mig som inte vill att det ska gå för bra, som känner ett litet agg. Så är det.
Tags: making it back, nada, richmond fontaine, snotty, summer in siam, the pogues, willy vlautin