Tekniken går emot mig. Min laptop strular vilket gör att jag inte kan skriva från favoritplatsen – uppkrupen i sängen med några kuddar bakom ryggen, dörren stängd och rullgardinen neddragen.
Det rubbar min balans. Sjukt mycket. Löjligt kan tyckas, men så är det. De bästa idéerna kommer när de yttre intrycken är kraftigt begränsade. Och när jag inte skriver blir jag stingslig och grinig.
När jag knegade på tidningen var den bästa tiden de tidiga mornarna, när det var få personer på redaktionen, alla arbetade under tystnad och skötte sitt. Efter klockan tio var det nästintill omöjligt att få något vettigt gjort.
På samma sätt har jag svårt att få till det ordentligt ute i stora rummet. Blicken vandrar alldeles för lätt över till bokhyllan eller ut genom fönstret. Och trots att sovrummet ligger åt samma håll är det som om alla ljud nere från gården blir skarpare ute i rummet. Fåglar kvittrar och ungar leker – utan någon som helst tanke på att det sitter en man och försöker knåpa ihop en text om katter några trappor upp i huset intill.
Och det skulle förmodligen inte hjälpa om jag öppnade fönstret och försökte fräsa åt dem. Inte ett dugg.