Dagligen passerar jag hennes port på vägen till tunnelbanan. För det mesta utan att ens ta notis om det. Jag stängde av för två månader sedan. Slutade ta in information. Jag har ingen aning om hur hon lever eller vad hon gör. Det är så jag vill ha det. Inte så att jag slutat tänka på henne. Det gör jag varje dag. Ibland noga och länge. Men jag har inget behov av att veta.
Livet som singel känns fortfarande nytt – även om jag besitter gedigen erfarenhet sedan tidigare.
Jag har svårt att sova ihop med andra tjejer. De gånger jag försökt har det känts onaturligt och på morgonen har jag bara velat att de ska gå. Det är för intimt. För nära inpå. Fortfarande. Inte kramarna, inte sexet, men att sova ihop. Det funkar bara inte.
Jag är inte den som slänger mig från ett förhållande till ett annat. Jag måste städa ut den andra personen först. Det tar månader. Ibland år. Och fram till dess är det tillfälliga förbindelser på armlängst avstånd som gäller.
Om det gör att jag uppfattas som brysk och tvär i vändningarna när jag ena dagen vill ses och den andra inte alls så beklagar jag. Det är en balansgång som är satans svår att lära sig och den inre elefanten är stark.
kram
fint!
meeen! glömde namnet bara. Fint!