Skräpclownen

En frisk kyla drog in över Stockholm i går och motade bort den tunga kvalmighet som legat över stan under veckan. Det fick mig att längta efter hösten och att allt ska sparka igång på riktigt igen.

Visst, vi lever upp under sommaren, men det är ju även en mellanperiod där allt blir hängande.

Jag och Matt gjorde alla de vanliga ställena. Det var ovanligt glest utmed bardiskarna för att vara en fredag. Jag träffade på en ytligt bekant som spelade skivor på Snotty och som är höggravid. Utan att riktigt tänka mig för gick jag fram och klappade henne på magen. Hon verkade inte misstycka men jag ursäktade mig ändå när jag kom på mig. Det är något som är väldigt fascinerande med gravida magar. Man vill gärna klappa och peta på dem. Men det korrekta är såklart att fråga om lov först.

Det blev en tidig kväll. Jag gick hem när de första barerna stängde.

Tekniken går emot mig. Min laptop strular vilket gör att jag inte kan skriva från favoritplatsen – uppkrupen i sängen med några kuddar bakom ryggen, dörren stängd och rullgardinen neddragen.

Det rubbar min balans. Sjukt mycket. Löjligt kan tyckas, men så är det. De bästa idéerna kommer när de yttre intrycken är kraftigt begränsade. Och när jag inte skriver blir jag stingslig och grinig.

När jag knegade på tidningen var den bästa tiden de tidiga mornarna, när det var få personer på redaktionen, alla arbetade under tystnad och skötte sitt. Efter klockan tio var det nästintill omöjligt att få något vettigt gjort.

På samma sätt har jag svårt att få till det ordentligt ute i stora rummet. Blicken vandrar alldeles för lätt över till bokhyllan eller ut genom fönstret. Och trots att sovrummet ligger åt samma håll är det som om alla ljud nere från gården blir skarpare ute i rummet. Fåglar kvittrar och ungar leker – utan någon som helst tanke på att det sitter en man och försöker knåpa ihop en text om katter några trappor upp i huset intill.

Och det skulle förmodligen inte hjälpa om jag öppnade fönstret och försökte fräsa åt dem. Inte ett dugg.

Okej, jag är inget större fan av bloggutmaningar, men jag älskar böcker, så när min före detta Facebook-vän Alexandra skickade följande utmaning vidare så kunde jag inte riktigt låta bli. Har du tid över får du gärna posta din egen lista i kommentartråden.

Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

Bilbo – J.R.R. Tolkien. Den första bok jag läste ut.
Northline – Willy Vlautin
Vägen – Cormac McCarthy
Järngräs – Willam Kennedy
Mästaren och Margarita – Michail Bulgakow. Den enda bok jag ljugit om att jag läst när jag egentligen bara tagit mig igenom halva. Extra komprometterande är att jag brukade nämna den som en favoritbok.
Ohörda rop – Gita Sereny
Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
Den gamla skolan – Tobias Wolff
Roman med kokain – M. Agajev
Allt hon begär – Gunilla Witt
Den stillsamme amerikanen – Graham Greene
Du är ingen främling här – Adam Haslett
Vredens druvor – John Steinbeck
Faktotum – Charles Bukowski
Vi i villa – Hans Koppel

Som sig bör på måndagar läser ni mer av mig på Barstol. Närmare bestämt om att leva och dö på en sådan.

Yes, dina ljuvligaste sommardrömmar är på väg att slå in.

Två av Söders i särklass populäraste cd-spinnare slår ihop skivväskorna för en afton på Debaser Slussens uteservering. Jag talar naturligtvis om mig själv och Sebastian Lindmark. Dundersuccén från våra kvällar på Nada tar i morgon, lördag, klivet till denna legendariska uteservering i Fritz’s Corners regi. One night only.

Sebastian lovar att hålla indiefanan högt medan jag kommer spisa den bästa solskenspopen från 70-talet blandat med en rejäl dos folk och danskt knaster.

Det kan bara bli fantastiskt. Välkomna till en redan i förväg legendarisk kväll och natt. Och ni, kom dit i tid, det lär bli knökfullt.

Debaser, Karl Johans torg, kl 18 till sent, lördagen 8/8.

Ses där!

Dagligen passerar jag hennes port på vägen till tunnelbanan. För det mesta utan att ens ta notis om det. Jag stängde av för två månader sedan. Slutade ta in information. Jag har ingen aning om hur hon lever eller vad hon gör. Det är så jag vill ha det. Inte så att jag slutat tänka på henne. Det gör jag varje dag. Ibland noga och länge. Men jag har inget behov av att veta.

Livet som singel känns fortfarande nytt – även om jag besitter gedigen erfarenhet sedan tidigare.

Jag har svårt att sova ihop med andra tjejer. De gånger jag försökt har det känts onaturligt och på morgonen har jag bara velat att de ska gå. Det är för intimt. För nära inpå. Fortfarande. Inte kramarna, inte sexet, men att sova ihop. Det funkar bara inte.

Jag är inte den som slänger mig från ett förhållande till ett annat. Jag måste städa ut den andra personen först. Det tar månader. Ibland år. Och fram till dess är det tillfälliga förbindelser på armlängst avstånd som gäller.

Om det gör att jag uppfattas som brysk och tvär i vändningarna när jag ena dagen vill ses och den andra inte alls så beklagar jag. Det är en balansgång som är satans svår att lära sig och den inre elefanten är stark.

Snotty, 23.30.

- Vad heter du egentligen?
- Vadå?
- Ja, jag tror aldrig jag har uppfattat ditt namn.
- Vet du inte vad jag heter? Vi har för tusan snackat minst en gång i månaden de senaste två åren.
- Jag vet bara att du är Skräpclownen.
- David heter jag. Skräpclownen är namnet på en blogg. Inte fan kallar du Eric för Det ljuva livet.

Att vara 34 år och – för vissa – gå under namnet Skräpclownen känns onekligen något märkligt. Jag gillar ju den här bloggen och jag gillar namnet jag en gång gav den, men jag känner mig inte särskilt skräpig längre. Clownen har väl helt enkelt tappat skräpet. Till slut.

Jag vill bara ta det lugnt. Hänga i baren med grabbarna och plocka hem en tjej varannan vecka – för att känna att jag fortfarande kan. Jag tycker det är mer rafflande att stanna hemma i soffan med en god bok än att dra borst på någon sunkig toalett. Jag har fan blivit tråkig och är förbannat nöjd med det. Mina vanor är därefter.

Och jag heter inte Skräpclownen. Deal with it.

I dag bjuder jag på en text om den älskade Söderort där jag knegar. På Barstol, that is.