Idag listar jag 00-talets 100 bästa låtar på Barstol. Är egentligen ingen vän av oändliga listor, men den här var jag bara tvungen att göra med tanke på alla usla 00-listor som cirkulerar där ute.
Archive for augusti, 2009
00-lista
måndag, augusti 31st, 2009Natten har sitt sätt
måndag, augusti 31st, 2009Jag var målmedveten. Jag visste vad jag ville ha och jag visste vem jag ville ha det från. Saker gick min väg, trodde jag, tills jag fann mig ute i den kalla natten och mottog ett sms med helt fel innehåll.
Men om vi backar bandet några timmar påbörjades lördagskvällen hemma hos mig redan klockan åtta. Isa kom förbi och klippte mig och vi drack vin och lyssnade på Banker and a liar med Reigning Sound på repeat.
- Det är sommarens sista utekväll och jag tänker hångla, sa Isa.
- Samma här och jag har redan bestämt mig för med vem, sa jag.
- Tänker du slå dina händer kring den där dj-tjejen du snackat om?
- Yes.
- Jag vill också ha någon som jag kan ställa in siktet på. Det finns fan ingen nu, så jävla tråkigt.
- Du får svänga lite på höfterna så kommer grabbarna flockas.
Vi gick till Debaser för sista gången för säsongen. Det var alldeles för kallt på uteserveringen och alldeles för tråkig publik inne i värmen. Vi pendlade mellan barerna och drack öl och Isa rökte cigaretter och vi snackade med en och annan bekant och det var trevligt och tiden gick och jag drog iväg ett sms med en förfrågan om ett möte i natten och fick ett “yes” till svar.
Bra så. Sedan gick det mesta snett. Det drog ut på tiden och jag blev trött och gick hem och när jag stod och borstade tänderna fick jag ett nytt meddelande med en adress inte särskilt långt härifrån. Jag drog på mig skorna igen och begav mig ut. Men när jag kom fram och tog upp telefonen för att ringa hade jag fått ett ännu ett sms som förkunnade att fröken ifråga nannat till och gått och lagt sig.
Det var bara till att vända tillbaka hemåt. Vid Skanstull passerade jag ett box mellan några grabbar som såg ut att vara införstådda med att spöa på varandra riktigt ordentligt. Jag stannade och tittade en stund innan jag gick hem och ringde Isa för en summering av nattens äventyr och ickehändelser.
Klubbkväll på Nada
torsdag, augusti 27th, 2009
Sebastian är vad man skulle kunna kalla en flytande person, svår att sätta fingret på. Denna smått legendariska klubbprofil finner man för det mesta i en bar med en öl nära till hands och trots att ingen riktigt vet vad han gör verkar han aldrig lida brist på cigaretter. Han dyker bara upp framåt kvällen, ofta hand i hand med sin hälften så gamla fästmö Vilma, och sveper in på barerna som en skuggkaraktär ur valfri storstadsskildring. En gång försvann han i flera månader. Ingen visste vart han var och när han dök upp igen ville han inte tala om det.
Sebastian är en man av en typ som bara återfinns i städer. Och vi spelar skivor ihop. I vanliga fall är det ju jag som brukar skriva ihop de här inbjudningarna, men idag lämnar jag över ordet till denna levnadskonstnär. Jag vill bara säga att jag hoppas på att se så många av er där och att ni gärna får komma fram och byta några ord. Det kommer bli en legendarisk afton …
“Solen skiner inte längre, humlorna har tagit självmord, Eric Rosén jobbar hela tiden, Reinfeldt ser fortfarande ut som en våldtäktsman, mopedåkning är snart ett minne blott, arkadspel är skitsvåra att finna i denna stad, att jobba är fruktansvärt jobbigt…
På Nada finns inga fel.
På Nada spelas det pop/rock/gubbrock/indie/ och allt annat som sprider ljus i höstens deprimerande jingel av smuts.
Välkomna!”
/Sebastian
Fredagen 28/8
21:00-01:00
Nada, Åsögatan 140
Förmiddag på hästrygg och kväll i baren
torsdag, augusti 27th, 2009
Sjukdomen visade sig vara en tillfällig släng. Igår morse var jag på fötter igen. Och vilken dag det blev. Min syster med dotter är på besök i Sverige den här veckan och tillsammans med mamma och hennes man åkte vi till ett stall utanför Norrtälje och red på islandshästar.
Min syster red på en sur gammal krake som gjorde sitt bästa för att komma åt att bita de andra hästarna och vägrade annat än att långsamt linka fram. Själv hamnade jag på en livlig sak som inte hade något emot att dundra fram i hög fart och ta täten.
En timme på hästrygg gav mersmak. Och byggde upp en rejäl hunger.
Efter ridningen mötte vi upp mormor och morfar för lunch i Norrtälje.
Några timmar senare låg jag hemma på soffan och tog igen mig då Matt hörde av sig och ville fira löning med öl. Två öl kan jag gå med på men inte en droppe mer, sa jag med siktet inställt på ett träningspass klockan åtta. Tjena. Fem öl och fem rom och cola senare däckade jag hemma på sängen. Så mycket dricker jag aldrig nu för tiden och den här morgonen har varit en påminnelse om varför.
Sjuk?
tisdag, augusti 25th, 2009
Det började i går kväll efter träningen. Jag blev sådär otroligt trött som man ibland kan bli efter ett pass och däckade i soffan när jag kom hem. Trodde det berodde på att jag knegat natt några dagar och inte sovit ordentligt. Men när jag vaknade i morse var jag helt sänkt. Huvudet värkte och jag mådde illa. Inte helt olikt en rejäl bakfylla, med den stora skillnaden att jag inte druckit något.
Jag trodde att en treo och några timmars extra sömn skulle lösa det, för jag känner mig inte febrig. Men icke. När jag vaknade upp igen runt halv ett var jag fortfarande dålig. Det var bara till att ringa kneget två timmar innan jag skulle börja jobba och meddela att jag tyvärr inte kan komma. Känns förbannat surt, dels för att jag inte vill sätta kollegorna i klistret med att sjukskriva mig med kort varsel och dels för att jag jobbar timmis och vill vara att lita på när de bokat in mig.
Men vi jobbar ju med rätt känsliga ungdomar och att ta chansen att åka in och riskera att smitta hela stället känns helt enkelt inte aktuellt. Även om jag misstänker att det snarare rör sig om något tillfälligt som har mer med rubbad dygnsrytm och för ivrigt tränande att göra än med grissjuka.
Nu ligger jag här hemma i sängen med illamående, huvudvärk och ett gnagande dåligt samvete. Fan.
måndag, augusti 24th, 2009
Idag skriver jag om tandlöst rytande på Barstol.
Avstånd
lördag, augusti 22nd, 2009
För ett ögonblick söker jag skydd undan det intensiva regnet under markisen utanför Gunnarsons konditori. Jag tänker att hon ligger och sover bara några meter därifrån. Ensam eller i någon annans armar. Och att jag kanske hade gjort detsamma om jag inte jobbat natt. Allt som för ett år sedan hade framstått som helt osannolikt.
Jag skyndar vidare. Ut i regnet. I höjd med Skånegatan är jag genomblöt. Det är svårt att tänka sig gårdagens gatufest när man kryssar mellan strömmarna som tar upp nästan hela gatan och suktar efter att ge skorna nådastöten.
Avstånd. Det går att tänka sig.
Hemma i lägenheten torkar jag av mig med en frottéhandduk och tar en sömntablett.
Summer in Siam
fredag, augusti 21st, 2009”Jag läste det där självömkande inlägget på din blogg. Det var bland det sämsta du någonsin skrivit.” De fina orden kom från min kära mor över telefon.
Jahaja, tanten tycker att jag buhuar mig. Det var inte tanken. Och hon borde känna sin son bättre än så. Efter att jag läst igenom inlägget en gång till kan jag emellertid se vad hon menar. Eller rättare sagt, förstå hur hon uppfattade det. Tur nog verkar det inte som om någon annan läste det som satan läser Bibeln.
Klockan är 01.57 och jag lyssnar på Willy Vlautin som sjunger om att lyssna på Summer in Siam med The Pogues. Jag var ute och tog några öl med min gamla bandkollega Fredrik tidigare i kväll. Han bor i Norrköping och vi ses bara någon gång om året. Han är en av dem som försvann vid 25 och nu har fru, två barn och villa. Inte illa. Jag tror att han ser på mitt liv som från andra sidan ån. Och det är väl så jag ser på hans också när han talar om grillkvällar och lådvin i villaidyllen.
Vi tog en sväng förbi Nada där jag avsåg att flirta med en tjej som skulle spela skivor. Hon var inte på plats. I stället stod det någon preppylirare och spisade indie uppe i båset. Snopet.
Vi träffade Eric på Snotty. Han uppdaterade mig på hur det är på gamla kneget. Det är en dubbel känsla det där. Jag gillar ju Eric och Aaron och många av mina gamla kolleger och önskar dem all lycka. Samtidigt finns det en del av mig som inte vill att det ska gå för bra, som känner ett litet agg. Så är det.
Att rufsa Ronnie Sandahl i luggen
måndag, augusti 17th, 2009
Det är dags för ett litet erkännande igen. Den här gången rör det Ronnie Sandahl, ni vet han som gav ut en bok om hur han aldrig kallat tjejer för horor och som skriver krönikor i Aftonbladet en gång i veckan. Likt många andra generationskamrater har jag haft svårt för att inte hänga upp mig på den förnumstige unge Sandahl. Antingen har han varit nere med taxichaffisar och med medelklassens milda överseende klappat denna tappra yrkesgrupp av kriminella förlorare från samhällets absoluta botten på huvudet, eller så har han orerat om hur han är på slumsafari och hänger bland riktiga knegare och horor på Söders sunkbarer. Allt med samma läskigt politiskt korrekta attityd som får 50-åriga kollegor att rufsa honom i luggen och utbrista i ett, bra jobbat!
Det har helt enkelt inte gått att tycka om Ronnie Sandahl. Inte om man är en tänkande individ. Precis som Marcus Birro har han varit en av de för evigt intellektuellt förtappade. Sedan länge fast i sitt eget anus utan vare sig karta eller kompass.
Men vet ni vad. Under det senaste året har jag upptäckt att jag börjat följa Sandahls krönikor av helt andra anledningar än tidigare. Jag har, inte utan viss förskräckelse, upptäckt att jag mer och mer börjat uppskatta hans skriveri. Kanske har jag bara fallit för det faktum att texterna alltid är välskrivna till skillnad från 80 procent av den skit som kvällstidningarna släpper ifrån sig och kallar för krönikor. Någon stor förändring i ämnesval eller sätt att uttrycka sig kan jag egentligen inte riktigt se. Bara en liten förskjutning som liksom fört över honom på rätt köl - bättre, lite vassare och utan den värsta förnumstiga medelklassretoriken.
Den senaste krönikan om kungahuset är till exempel inte alls dum i all sin enkelhet.
Klapp på axeln och rufs i luggen, bra där Ronnie!
En timme av magiskt tänkande
söndag, augusti 16th, 2009
Ett mejl damp ner medan jag fortfarande var kvar på jobbet. Ett mejl som väckte frågor om vad som finns kvar och vad som skulle kunna bli. Om. Och hur tungt vårt bagage skulle vara att bära.
För tungt, svarade jag och hon höll med.
Men det gav mig en timme av magiskt tänkande. Att få leka med möjligheterna. Bara några månader bort är det ju redan det fina som hänger kvar. Allt det där andra, var det så illa egentligen? Och hur kunde vi låta det gå så långt?
Magiskt tänkande.
Men trollkonster är bara trollkonster, även när de kommer från hjärtat. Och jag skulle bli elak och anklagande. Det vet jag. Trots min egen skuld.
Kanske en dag, när magiskt tänkande inte längre behöver vara bara trollkonster.