Ville mest bara slå tillbaka på att när jag syftade på att den meningen du citerat här band ihop resten av texten, fick tillbaka en märklig känga om att det fanns mer text efter den meningen som något sorts motargument.

”Hans musik har fått upprättelse, hans karriär har fått den respekt den förtjänar. Människor världen över har valt att minnas artisten Michael Jackson. Ingen självklarhet med tanke på alla frågetecken och skandaler som kantat hans liv.”

Vilket är helt och hållet sant. Dagen innan han dog tror jag knappast de som inte var aktiva fans först och främst tänkte på honom som en briljant artist, utan snarare på vad hans liv utvecklats till senaste 10-15 åren, som hade väldigt lite att göra med hans artistiska gärning. Efter hans död blev detta genast en parentes och kärleksförklaringarna om hans storhet följde varandra.

Det är en helomvändning som absolut är värd att notera, med tanke på hur otroligt hånad jackson varit senare år från alla möjliga håll. Något många andra kanske skrivit några dagar innan nunstedt, men det gör fortfarande inte tanken befängd. Jag försöker inte säga att det var en briljant krönika, jag menar bara att det var ett stilla kontemplerande som var rätt i sak. Förstår inte varför man ska göra narr av det.