Jag halvligger i soffan med laptopen vilande mot knäna. Det är tyst. Inga ljud från gården eller grannarna. Bara datorns stillsamma surrande.
Klockan är strax efter ett och kvarteret sover.
Jag funderar på att lämna stan några dagar. Åka ut till landet och ta långa promenader utmed skogsstigar som jag inte beträtt sedan barnsben och elda i öppna spisen. Hjälpa mormor och morfar om det är något de behöver få fixat på tomten.
Här hemma gör jag ingen nytta. Tiden kryper fram och skrivandet går för tillfället trögt. Jag tror faktiskt det går att se på de enskilda inläggen vilka dagar som jag får något vettigt gjort. Flödet slutar liksom inte vid en punkt utan sprider sig vidare – precis som avsaknaden av det gör. Ett bra inlägg här innebär i regel en bra skrivdag.
Tanken har ju hela tiden varit att använda den här sommaren till att rocka igång maskineriet på allvar. Det är en förbannad lyxsitts och ett tillfälle som kanske aldrig kommer igen. Tar jag inte tillvara på det kan jag lika gärna sluta dränera sparkontot och försöka komma tillbaka till heltidskneg så fort som möjligt.
Några dagar på landet för att bryta mönstret och ta ställning till nästa steg och hur och när det ska tas får det bli. Våningen är tom och behöver fyllas med röster igen. Det kan låta löjligt, men de här väggarna brukar tala till mig. Senaste dagarna har de varit tysta.
Onsdag morgon drar jag.
