Lantluften gör att man blir trött. Jag ligger på en säng i ett rum i ett slott och ser solen gå ner utanför. I glaset har jag ett alldeles för lätt rödvin.
Mormor och morfar har firat 60 år som gifta i dag. Mormor hade en krans av blommor i håret och morfar en ros på kavajslaget. Det var bara vi och mamma och hennes man. Vi har spelat boule och ätit en fantastisk fyrarättersmiddag i en stor slottssal.
På något sätt känns det rättvist att mormor och morfar firas på ett slott.
Morfar växte upp på ett barnhem efter att hans mamma trillat i en trappa och brutit nacken. Samma natt som hon dog kom hon till honom i drömmen och sade hej då. Han får tårar i ögonen varje gång han berättar om hur hon kom emot honom på en mörk landsväg. För morfar är det en viktig historia och då är den viktig även för mig.
Mormor och morfar träffades när de var 17 år. Mormor hade endast haft en pojkvän innan. En tjomme som spelade dragspel. Morfar hånar honom så fort tillfälle ges. Åtskilliga gånger har han berättat om hur Dragspels-Gunnar lyfte upp mormor i sina armar och råkade tappa henne på marken efter att han lagt av en brakskit.
”Dragspels-Gunnar”, säger morfar och skrockar. ”Vilken jävla pajas det var serru.”
”Ja, men jag lämnade honom när jag träffade morfar”, fyller mormor i.
17 år var de när de gick på bio och såg Under eviga stjärnor, på sin första dejt – morfar har fortfarande kvar biljetterna i plånboken. De gifte sig när de var 22 år. Vid 25 hade de ett eget bageri och en dotter.
”När jag gick hem från sjukhuset den natten Anne föddes nuddade aldrig fötterna marken”, säger morfar.
Kärlek.
Jag väntade på det här.Tamejtusan. Jävligt fint det där. Eftersom jag alltid ska referera till löjliga kärleksfilmer jämt, för en sån världssyn har jag, så tänker jag på The Notebook, och kan inte hjälpa att bli alldeles varm i hjärtat av tanken på sån kärlek. Och hoppfull om att få uppleva samma sak.
Efter lite efterforskning i gamla inlägg måste jag säga att du verkar ha mycket fina morföräldrar.
Kram
åh vad fint. jag är ju en hopplös romantiker så blandat med ditt välskrivna inlägg så blev jag alldeles varm i själen nu.
härligt att höra att dina morfäder(läs morfar) fortfarande her kvar samma humor och energi! hälsa dem så mycket och gratta.
de är verkligen sin generations romantik personifierade.
Fint som faan. Undrar varför vår generation har så svårt att få till det med kärleken, trots alla experter m.m. (ironi). Vi kanske är alldeles för självupptagna eller vad vet jag. Önskar verkligen jag får uppleva sannkärlek med en livskamrat någon gång.
Det är nästan så man får tillbaka tron på kärleken.
M>> Nog är dom fina alltid. Tack, kiddo!
Vargakvinnan>> Tackar! På torsdag är det dags igen. Då spisar jag och Karolina musik på Nada. Kom förbi så festar vi hela natten igen!
Bea>> Dom hälsar tillbaka!
Jonte>> Det är andra tider. På deras tid gifte man sig liksom för livet. Det är lättare att skapa sig ett nytt liv i dag. Sann kärlek behöver ju inte vara för livet – även om deras varit av den typen.
Matt>> Den tror jag aldrig du har förlorat mannen!
helt magiskt skriver du vännen.
Visst, sann kärlek behöver inte vara för livet, men nog faan finns det sann kärlek som gör att man vill vara med varandra hela livet. Jag har sett så många fina äldre par som tar hand om varandra, är ömma mot varandra och intresserade av varandra. Hur många 20-30 åringar ser man som är så mot varandra efter förälskelsen?
Det är sorgligt att, inklusive mig själv, man behandlar varandra många gånger som luft, tar varandra för givet m.m. Det är andra tider, men jag ser ingen glädje i att knulla runt, byta partners vart sjätte år, eller söka bekräftelse i andra hela tiden. Jag är klar med den skiten
Kniven>> Tack detsamma, hörru!
Jonte>> Kärlek är precis som så mycket annat något som går upp och ner. Min mormor och morfar har haft tur, men de har likt andra som håller ihop så länge fått utstå stora prövningar för sin kärlek. Ingenting kommer gratis. Jag vet ett annat äldre par som separerade efter 40 år tillsammans. Gubben sa att han ville leva sina sista tio år i frid. I det fallet kändes det närmast tragiskt att de hållit ihop så länge.
Jag kan hålla med dig till viss del men samtidigt har jag tusan sett alldeles för många dåliga och rent ut sagt vidriga förhållanden som har fått pågå alldeles för länge pga barn och andra omständigheter. Ibland kan avslut vara det enda rätta.
Men jag förstår ju hur du menar – det känns som om ingenting får vara för evigt nu för tiden. Det går ju knappt att gå på ett bröllop och höra alla löften utan att tänka ”visst, vi får se hur länge det här håller.” Alla mina vänner som gift sig är nu skilda. Inget höll längre än tio år.
jag älskar sånt här. påminner mig om mina egna morföräldrar och deras kärlekshistoria. fan om inte kärleken var finare på den tiden, eller iallafall ärligare.
Emily>> Det vetti tusan, allt verkar ju lite mer finare med ett nostalgiskt skimmer över sig och nog finns det fog för att tro att kärlek fortfarande kan blomma om man tar sig en ordentlig titt runt omkring. Tack för de vänliga orden!
är vi sista generationen som har far- och morföräldrar som hållit ihop så länge….?
Mina farföräldrar träffades i skolan och höll ihop tills farmor dog strax innan de fyllde 90…nu blir farfar snart 99..
k
K>> Förmodligen. Hoppas farfar klarar sig bra på egen hand – det måste ju vara en enorm omställning att förlora sin livspartner efter så många år.
Oh sa fint!! *glad* I love bingo love
Kit Lizette>> Tackar!
I två år efter farmor dog var min farfar ledsen – sen kom han igen och hittade en egen livsrytm. Imponerande vid 92.I år skullr de haft 70-årig bröllopdag.
I söndags dog han 3,5 månad innan han skulle fylla 99… Min fina farfar.
K>> Beklagar sorgen, vännen! Kram