Klockan halv två i natt bestämde jag mig för att bli full. Det var ett bra beslut. Jag kunde inte sova och någonting ska man ju göra.
Jag slog upp ett rejält glas vin och kröp ner i sängen igen med Anna Järvinen i ipoden och anteckningsboken till hands. Tanken var att se solen gå upp över taknockarna och skriva om det.
Sedan somnade jag. Nannade till. Bara sådär. Efter kanske tre klunkar vin. Så mycket för min sömnlöshet och nattliga fylla.
Tanken var i alla fall lagom romantisk. Och ja, jag somnade ju. Men att vakna upp där, med anteckningsboken vid sidan och ett knappt halvt urdrucket vinglas på fönsterbrädet, kändes något snopet – som om man missat festen.
Tags: anna järvinen, soluppgång
Det är ju alltid då man verkligen somnar, när man gett upp och bestämt sig för att göra något annat. Det är ett bra knep, men svårt att simulera.
Eric>> Precis. Och det är en tur att man är tillräckligt dum för att lura sig själv. Tror dock att jag skulle kunna simulera det med rödtjut.
Ja du, mister, nu har jag följt Skräpclownen till och från i vad… två år snart? Det var ett tag sen sist, glad av att se att du kommit igång ordentligt igen! Fortsätt så, så ska jag se till att läsa oftare.
Emily>> Det låter som ett bra deal!
insåg förresten att tre år är närmare sanningen och att jag borde sluta med mina freudianska felräkningar, jag kommer inte sluta åldras ändå.
Emily>> Ah, detaljer. Men du, sluta åldras gör ingen av oss.