Om du är ett ex och jag hör av mig bör du vara på din vakt, det finns en stor risk att jag bara vill känna dig runt mig igen.
Jag glider omkring, stryker längst väggarna och letar efter någon som kan ge mig den minsta uppmärksamhet. Jag törstar efter bekräftelse och rör runt i lådan med gamla ben.
Jag vet inte hur eller varför och jag trivs inte med att det är så, men jag vet att …
Mitt beteende är oacceptabelt och min moral är förkastlig.
I dag läser ni mig på Barstol.
En liten kramp i hjärttrakten, ingenting stort, men tillräckligt för en blå kväll. Det fanns någon där. Någon som var på samma nivå – som inte heller var ute efter någonting bärande eller bestående.
När jag fick veta att det icke bestående var över redan nu högg det emellertid ändå till. Jag hade liksom sett fram emot att få vara nära henne igen.
Nåja.
Tack för den här tiden. Det var fint.
Det var svårt att låta bli att lägga märke till henne. En smal tjej i tjugoårsåldern. Höga klackar och kort kjol. Ljusbrunt rakt hår som hängde ner över axlarna. Hon var fin att se på och jag tittade. Hon log tillbaka. Så långt allt gott.
Efter att mina vänner gått hem fann jag mig ensam i stora baren på Debaser. Hon kom fram och ställde sig bredvid mig.
- Jag har sett dig tidigare i kväll, sa jag.
- Jag har sett dig också, sa hon med en röst som var betydligt mer berusad än vad jag hade önskat.
- Allt bra?
- Jodå, jag har tappat bort mina vänner bara.
- Jag med. Precis efter att jag beställt den här ölen beslutade dom sig för att dra.
- Om inte jag hittar mina vänner har jag ingenstans att sova, sa hon.
Där, precis där, hände något. Och jag ska inte ljuga. Det hade förmodligen till stor del med min egen berusningsnivå att göra – som inte var alltför hög. Och det var absolut inte det att jag inte var sugen, men oavsett vad så tog omtanke över.
- Ska vi gå och leta reda på dina vänner då, sa jag.
Hon tog min hand och vi gick ut på uteserveringen.
Hennes vänner visade sig vara två tjejer som jag och Matte hade snackat med tidigare under kvällen. De hade slagit vad om vad vi arbetade med och kom fram för att få det bekräftat. Eller ja, det var i alla fall deras ursäkt.
Jag hängde kvar en stund, mest för att invänta ett tillfälle att lite diskret ge henne mitt nummer. Men det kom aldrig något. Efter ett tag tröttnade jag och gick hem.
Det var ren tur att jag vaknade när tåget rullade in vid Skanstull i morse. När dörrarna slog upp var det någonting som klickade till och jag snubblade upp från sätet och ut på perrongen. Helt vimmelkantig och utan någon direkt aning utom att jag skulle av.
Det tog inte många sekunder innan jag sov när huvudet väl landat på kudden.
Nej, jag var inte ute och slirade igår. Jag hade arbetat natt på kortis och tyckte det var en god idé att ta en insomningstablett innan jag gick därifrån – för att ge den tid att kicka in. Vilket den gjorde med besked.
Problemet med de där tabletterna är bara att effekten dröjer sig kvar. Det krävs en hel del kaffe för att tjuvstarta hjärnverksamheten efteråt. Men sömnen, det säger jag er, är den ljuvligaste och längsta och vaknar man till så gör man det bara kort för att konstatera att det finns en värld där ute och sedan dras man ner igen varken man vill det eller inte och drömmer drömmar som aldrig någonsin är annat än lummiga.
Bra skit helt enkelt.
Nu tvättstugan. Sedan utgång.
Jag är dålig på att ha för mycket tid över. Det låter som ett otroligt lyxproblem, jag vet, men så är det. Förra veckan knegade jag på kortis fem dagar och var ute och barhoppade i princip varje kväll. Den här veckan jobbar jag mindre och hade tänkt ta det något lugnare kvällstid. Genast kommer en gnagande oro som ett brev på posten. En rastlöshet utan riktning eller mål.
Det står böcker och väntar i bokhyllan. Jag vet att det inte krävs mer än att jag ska plocka ner en av dem och slå mig till ro under lampan för att jag ska svepas iväg. Ändå låter jag dem stå. Det finns texter jag vill skriva. Och visst, i ärlighetens namn skriver jag väl mer än någonsin just nu, men det är så ofokuserat.
I stället hasar jag omkring här hemma i grå träningsbyxor och sörplar kaffe. Kliar mig förstrött på magen. Tar en kaviarmacka. Läser nättidningar. Funderar på att ge mig ut och jogga men beslutar mig för lite mer kaffe. Ja, ni förstår.
Ingenting blir gjort.
Jag har inte funnit mig tillrätta i den nya livssituationen ännu, inte lyckats skapa nya rutiner. Jag funderar på att göra någon form av schema att följa. Strukturera upp skiten.
Planen var ju att utnyttja den här tiden till att ta skrivandet till nästa nivå. Att påbörja något nytt. Skriva ett gäng noveller eller kanske driva på någon av de andra idéer man haft men inte ansett sig ha tid att genomföra. Det är nu möjligheten och tiden finns.
Jag blir så trött på mig själv. Skärpning. För fan.
I dag hände något mycket olustigt. När jag stod i duschen ringde det plötsligt på dörren. Jag väntade inte besök och skrek bara ut från badrummet, ”jag duschar”, för full hals.
Vem det var har jag ingen aning om. Jag hade nästan förväntat mig ett missat samtal på mobilen när jag kom ut. Men icke.
Därför. Vänner. Har någon av er vägarna förbi får ni gärna titta upp en sväng, men ring för tusan innan. Allt annat är verkligen inte okej.
Senast jag öppnade dörren vid en oanmäld påringning blev jag tillfällig ägare av en katt i tre veckor. Det är precis den typen av överraskningar man helst vill slippa. Eller att någon som förväntar sig en kopp kaffe och en pratstund bara släntrar förbi i något läskigt spontant infall. Sådant ofog uppskattas helt enkelt inte. Inte i mitt hem. Inte någonsin.
Som min trätobroder Jobst uttryckte det:
- Känns lite väl mycket 80-tal att bara dyka förbi och ringa på dörren, eller? Hate that shit!
I söndags kväll hamnade jag i den något märkliga situationen att jag hängde vid en bar i sällskap med en tjej som hatar alkohol. Och Stockholm.
- Det värsta jag vet är folk som dricker, sa hon.
Jag stirrade ner i det välfyllda glas som stod framför mig på baren och undrade hur någon kan hysa onda tankar om öl.
- Stockholm är en jävla skitstad. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här, fortsatte hon.
Jag var nära att sätta första klunken i halsen av denna plötsliga förolämpning av världens medelpunkt. ”Stockholm är ju det finaste som finns”, ville jag säga. Men chocken hindrade mig.
Det var Sandra Hansson, aka Citronmuffin, som gjorde mig sällskap vid den väl innötta bardisken på Nada. Trots den tvära början på vårt samtal kom det hela att utvecklas till en synnerligen trevlig afton. Sandra har, trots en och annan oklädsam fördom, huvudet på skaft och vi betade av det mesta från medieskvaller till droger och kärlek under kvällen och den tidiga natten.
Fick jag bestämma skulle Sandra både börja dricka öl och flytta till Stockholm, hon vore ett välkommet inslag vid vilken bardisk som helst.
Klockan halv två i natt bestämde jag mig för att bli full. Det var ett bra beslut. Jag kunde inte sova och någonting ska man ju göra.
Jag slog upp ett rejält glas vin och kröp ner i sängen igen med Anna Järvinen i ipoden och anteckningsboken till hands. Tanken var att se solen gå upp över taknockarna och skriva om det.
Sedan somnade jag. Nannade till. Bara sådär. Efter kanske tre klunkar vin. Så mycket för min sömnlöshet och nattliga fylla.
Tanken var i alla fall lagom romantisk. Och ja, jag somnade ju. Men att vakna upp där, med anteckningsboken vid sidan och ett knappt halvt urdrucket vinglas på fönsterbrädet, kändes något snopet – som om man missat festen.