- Hur fan är det egentligen, har du knarkat? Du bara står och stirrar rakt fram, sa Ben Rangle, och viftade med handen framför mina ögon.
Under en sen kvällspromenad slank jag in på Indigo. Det ligger egentligen utanför mina kvarter, men vad gör man när man finner sig strandad på Götgatsbacken. Ben stod bara några steg bort i den inte mer än halvfulla lokalen - vilket tydligen inte hindrade mig från att missa honom.
Tjugo minuter senare var det samma visa på Snotty.
- Du ser lite vilsen ut, David. Allt bra? frågade Sara bakom baren.
Det är märkligt. Själv kände jag mig både pigg och upprymd. Skrivandet har börjat lossna och efter närmare tolv timmar i avskildhet framför datorn var det uppfriskande att komma ut på en promenad och stå bland folk i en bar.
Två killar och en tjej, som såg precis ut som Laura Marling, satt och ritade på en lång kassarulle som låg utrullad över bardisken.
När jag tog upp mobilen för att, tja, ha något eget att fingra med såg jag ett sms från Lisa:
”Hörru! Kom ner på Nada och kör ditt nya liv nu då!”
Två minuter senare stod jag och skålade med en numera blond Lisa och hennes garagerockpolare på Nada. Jag hade inte snackat med henne sedan jag blev singel. Inte på riktigt.
- Ert förhållande verkade ju som en saga, sa hon.
Det var väl inte riktigt de orden jag längtade efter att höra. Men visst är det så, när det var bra var det en saga. Det är så jag vill tänka på det och det är den perioden jag vill minnas. Bara inte nu. Nu är för tidigt.
En sista öl blev det. Sedan hem.
Konturerna flyter fortfarande ut en del kvällar, men för en person som för det mesta känner sig säker på sin sak och hur och varför kanske det är bra. Ibland måste man få flyta och vara vilsen och utom sig – när skälen är tungt vägande.
