När David Vann i slutordet av sin fantastiska bok Legend of a suicide nämner Tobias Wolff som sin favoritförfattare och även ställer sig i skuld till Cormac McCarthy känner jag en liten blixt av lycka klyva genom magtrakten. Jag älskar när det händer. När en författare blir till en pärla på ett radband och man förstår att det är mer än slumpen som gjort att vissa namn poppat upp i tanken under läsandets gång.
Att jag har Tobias Wolffs samlade noveller bredvid mig i sängen och läste ur den senast igår förstärker bara effekten.
Nu läser jag allt om David Vann, slänger mig över intervjuer jag hittar på nätet och plöjer recensioner av boken jag nyss avslutat och nickar gillande eller skakar på huvudet åt vad som sägs. Och framför allt antecknar jag och söker på alla de andra författare han nämner som förebilder och struntar blankt en för tillfället hårt prövade ekonomi eller att bokhögen av ännu olästa böcker redan tornar hög.
Jag vill läsa, vill kunna förstå och ta till mig och vidga horisonten. Lova mig att ni går in och beställer Legend of a suicide omedelbums (på Adlibris får man den för ynka 81 slantar) så att vi kan diskutera den sen. Jag vill väldigt gärna veta vad ni tycker.
Och tänk att jag var nära på att lägga ifrån mig boken efter femtio sidor i tron att jag hade hittat logiska luckor, som senare visade sig vara en del av det briljanta med berättelsen.
“David Vann’s dark and strange book twists through natural forces and compressed emotions towards an extraordinary and dreamlike conclusion. One of the most gripping debuts I’ve ever read.” Philip Hoare
På onsdag är det äntligen dags att ställa sig bakom cd-snurran igen. Med mig har jag den från soffan utflugne Hermann Dill, och vackra toner och ölspill står på agendan.
Yes.
Vi blåser tillfälligt liv i vår gamla legendariska barklubb och ni är inbjudna att delta.
I går gick jag och Matt ut och drack oss riktigt riktigt fulla. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men så blev det.
Och just där och då kändes det som en bra idé.
I morse var jag inte längre lika övertygad. Munnen var hopklistrad och huvudet värkte och magen ska vi inte tala om. Och jag vaknade till det omisskännliga ljudet av tevesport som Hermann haft det dåliga omdömet att dra igång halv åtta på morgonen. Först låg jag bara där och kände efter om alla kroppsdelar fanns på plats och funderade över om det inte var en dålig mardröm där jag hamnat i ett vinter-OS helvete. Tydligen inte.
- Stäng av det där jävla ljudet, jag sover.
Och det gjorde han, men då var det redan för sent. Jag var klarvaken. Medan Hermann gick omkring och spolade i kranar och förde liv på parketten kontemplerade jag över lustmord och plågsamma tortyrmetoder.
Jag kan ge honom att han har ett utpräglat ordningssinne vad gäller disk och att plocka undan efter sig, men det där med tystnad är helt enkelt inte Hermanns grej.
Jag är helt säker på att vi kommer förlåta John Ajvide Lindqvist för det här löjliga promotionklippet när när hans nya bok släpps i maj. Men fram till dess får han gärna skämmas.
Gissar förresten på att han tagit titeln till boken från en gammal dänga av Stina Nordenstam.
Det tyska hotet har slagit läger i mitt vardagsrum.
Ja, Hermann Dill är tillbaka i stan och ockuperar soffan i väntan på att lägenheten han hyr ska bli ledig.
Den fryntliga göteborgaren har i all hemlighet slickat såren av storstan och återvänder nu starkare än någonsin med både personlig tränare och ett toppjobb på Strix. Fienderna bävar och vännerna hurrar.
- Det må vara så att Stockholm tuggade mig långsamt och spottade ut mig förra vändan, men den här gången kommer jag bättre rustad och innan året är slut ligger Birger Jarl under mina stövlar, säger Hermann och tillbringar den sista kvällen innan allvaret drar igång med en påse smågodis och OS.
Ur fiskrens kommer inget gott, sa en gång en vis man. Det återstår att se om Hermann lyckas bevisa honom fel.
Jamie T ser precis ut som en blandning mellan en ung Tom Waits och Damon Albarn. Som om Waits huvud satt sig på Albarns kropp. Han studsar som Albarn och i sina bästa stunder levererar han även melodier som Albarn.
Det är ju i de lugnare tonerna, när han håller tillbaka och inte manglar på så där tungfotat som brittiska band gärna gör, som Jamie T kommer till sin rätt. När han låter det lekfulla tala och inte fastnar i Arctic Monkeys superklister.
Och att låta halva publiken komma upp på scen och dansa och hoppa runt kan ju vara roligt, men mest av allt ser det bara ansträngt ut. Som om de som står där uppe tänker: jaha vad gör jag nu då? Och efter att de hoppat en tafatt minut får de under ordnade former gå ner igen och den där kaoskänslan som bara nästan infinner sig dör ut i samma stund som en vakt lotsar ner det sista paret converse.
Men det är bra och fint och Jamie skakar sin Tom Waits lugg och skriker på den del av publiken som sitter en våning upp bakom en glasmonter att de ska komma ner och dansa för det här är minsann en spelning och ingen bioföreställning och sedan huvudstupa in i nästa poppärla eller trögfotade rockhaveri och på det viset fortsätter det med en blandning av högt och lågt och jag lämnar konserten med en vag oro över att Jamie verkar gilla det där trögfotade väldigt mycket och att det i de stunderna känns fullständigt logiskt att Zak Tell från Clawfinger stod och såg ut att ha feeling från en plats långt bak i baren.
Efter går vi till Babylon och sedan vidare till Marie Laveau där min polare hamnar med en tjej och jag virrar runt på egen hand tills jag träffar en och annan som läser här och får mig en trevlig pratstund innan hemgång genom snöslaskiga gator och bakfyllekäk från donkan i vargtimmen.
Hade liksom sett fram emot i kväll, löningshelg och göra några barer med grabbarna. Nästa helg blir det kneg rakt igenom från tidig morgon till kväll och i morgon eftermiddag går jag på ett långpass. Allt sånt är givetvis lysande, ni ska veta att jag behöver alla timmar jag kan få.
Men i kväll, det skulle ju bli magnifikt.
I stället skrotar jag omkring i grå träningsbyxor, tvättar i tvättstugan och stirrar ut mot en grå skymning där snön glider av taken i stora sjok och gården ser ut som en undergångsskildring alá “jorden som ruttnade”. Grått rakt igenom. När det skulle vara färgsprakande fredag och ölspill och hångel och ligga.
Fan.
Inte ens när Karolina hörde av sig och erbjöd två friplåtar till Jamie T åkte mungiporna upp.
För några år sedan hade jag bara ryckt på axlarna, tagit emot en friplåt och gjort södernatten på solokvist. Sånt var vardag, ja jävlar, till och med att föredra ibland.
Men inte nu inte, nu är man gammal och bekväm och vill ha grabbarna att luta sig emot och snacka strunt och spana in tjejer med. Bästa grabbarna som har sitt på det torra och alltför snabbt glömmer att klia sin kompis under hakan och följa med ut på nidingsdåd.
De jävlarna.
Edit: Utgång med Sascha, Marie Laveau (och eventuellt Jamie T) here we come!
Det var precis när jag kommit ner för trapporna från Folkungagatan som fötterna lättade från marken och vinterns första vurpa var ett faktum. Platsen var inte optimalt vald med snösörja och skit men jag lyckades dämpa fallet med handen och fyllgubbarna som satt längst väggen fick sig ett rejält garv och några flög upp från sina platser och en blev så exalterad att han tog några danssteg och tjoade.
Och jag är ju inte sämre än att jag bjuder på en bugning när jag möts av en uppskattande publik.
Annars flöt helgen lugnt. Söndagen fortsatte med födelsedagsfirande av mamma och morfar ute i Täby och kvällen innan var jag en kort sväng på Debaser Medis och Snotty.
Jag tar det piano, dricker bara måttligt och ser till att hålla huvudet klart. Bråda tider stundar och sånt vill man gå in i med stadig hand.
Det lutar åt ytterligare några år i skolbänken. Syster David klingar rätt fint tycker jag.
Snön viner och blåser kring på taken. Moln av korn yr ner och slår mot fönstret. Knastrar till mot glaset.
Att sitta inne och se ut är som att vara mitt i en vintersaga. Det är lätt att föreställa sig varm choklad och bullbak och att det faktiskt bor små pysslingar i hål i väggarna.
Vintern från sin bästa sida. Ensamheten från sin bästa sida.
Tystnad och så ljudet av ännu en vind som drar förbi och stramar åt som en gammal gast som vill in men står helt utan chans.
För här är värme nu.
Och varför då öppna.
Den första sensationen. Kornen mot ansiktet. Uppfriskande som kallt vatten om morgonen.
Inte samma sak som att man vill ställa sig där, stå i blåsten och bli kvar.
Dessa dagar undviker jag sånt, rår om mina tassar och blickar ut från en säker plats bakom väggar och glas. Och gastar slänger sig mot fönstret och skriker till men här inne blir det till en viskning och det är knappt att jag hör, bara en antydan till ett förkunnande att där ute råder vinter, rasar av.
34-åring från Stockholm. Bor och verkar på Södermalm. Arbetar med att skriva och vårda. Spelar skivor ibland.
För kontakt maila: davidarlemalm@gmail.com
