Klockan var strax efter ett och jag skyndade upp mot Liljeholmen. Krutdoften hängde kvar i luften och smällare ekade på avstånd. Jag hade bråttom. Jag skulle träffa en tjej. Vi skulle skåla in det nya året med jack och cola och blicka ut i natten från min lägenhet och jag skulle hålla henne nära.
Liljeholmen var stilla. Några poliser plockade öl av ungdomar. En kvinna balanserade väl nära kanten samtidigt som hon pratade i telefon, kanske på väg till ett kärleksmöte. Tåget tog mig till Slussen. Först tänkte jag promenera sista biten hem men när jag såg att det var två minuter till nästa på gröna linjen gick jag ner i trängseln på perrongen. Hemma om tio, skrev jag till henne.
Vagnen rörde sig inte. Dörrarna öppnades och stängdes och öppnades igen och fler trängde sig in i de redan packade vagnarna. Som rusningstrafik. Med skillnaden att alla passagerare var fulla. Några väldigt så. Dörrarna stängdes, men tåget rörde sig inte. En minut gick. Två.
Kan du ta undan din armbåge, sa en kvinna vid min sida till mannen framför.
Håll käften hora, sa han.
Två killar i tjugoårsåldern som stod lutade mot dörrarna började skratta. Jag förstod dem, svaret kom så snabbt och var så grovt att det lät närmast overkligt. Komiskt. Kvinnan sa inget tillbaka. Klokt av henne, tänkte jag. Alla strider är inte värda att ta. Men mannen gav sig inte.
Säg aldrig åt mig vad jag ska göra, hora.
Hon sa inget.
Fan vad äcklig du är.
Men ge dig nu, sa en yngre tjej.
Håll käften, skrek han. Hela vagnen var nu uppmärksam på att något var på väg att hända där vi stod och trängdes, jag med hans rygg precis framför mig.
Var inte en sån luffare, sa en av de unga killarna vid dörren, fortfarande med ett leende.
Vem fan kallar du luffare?
Ingen, men du borde ta det lugnt.
Du ska överhuvudtaget inte tilltala mig, horunge.
Okej, sa killen och vek undan blicken. Inget leende nu och med en uppmärksamhet han inte önskade riktad mot sig.
Jag borde slå dig på käften, sa mannen och försökte tränga sig fram. Det var för trångt.
Jag tänkte: jag har jobbat tretton timmar och ska träffa en tjej jag tycker om och ligga med henne i mina armar och känna henne andas mot min hals. Jag tänkte: ta mig härifrån till nästa situation.
Lugna ner dig, sa kvinnan som först bett honom ta undan armbågen.
Håll käften jävla feministfitta annars slår jag dig på käften, skrek han.
Vagnen rörde sig fortfarande inte. Hur många minuter hade gått sedan dörrarna stängdes sista gången? Tre kanske fyra? Det kändes längre. Jag tänkte: jag borde säga något. Jag tänkte: säger jag något blir det vev och jag orkar inte vara i den här situationen. Jag tänkte: för bara någon minut sedan låg jag redan med henne i mina armar. Jag tänkte: ta mig till nästa situation.
Era jävla horor, spottade han fram. Och dig ska jag fan döda, bögjävel, sa han till killen.
Jag sökte killens blick med min, ville att han skulle förstå att jag, om det gick så långt som till vev, skulle hjälpa honom. Han besvarade den inte. Såg den kanske inte ens. Och jag sa inget. Avvaktade i stället.
Vagnen började rulla och vi i den var tysta. Utom mannen som muttrade. Medborgarplatsen, och han gick av framför mig. Den unga killens blick mötte min på vägen ut, full av förakt. Den sa: varför gjorde inte du något? Jag tittade undan, ville säga: det hade jag gjort, men inte innan det gått för långt. I stället skyndade jag förbi, väl medveten om att de orden inte betytt ett skit.
Jag fortsatte efter mannen uppför rulltrappan, såg honom vika av till höger upp mot Folkungagatan, där jag vek till vänster.
Några tjejer tog ställning för varandra i vagnen. En ung kille, betydligt mindre än mig, gjorde sitt bästa. Jag förblev tyst. Av bekvämlighet. Att ta ställning hade kostat. Oklart vad. Kanske en spottloska. Kanske ett vev. Kanske ingenting.
När skammen senare under natten blev för tung berättade jag.
Hon sa: Du gjorde rätt för jag vill vara här med dig och så kanske det inte hade blivit annars. En situation leder in i en annan och tillslut är man i en som är helt avlägsen den man från början tänkt sig.
Jag sa: I vems armar skulle du helst vila? Han som tog ställning eller han som förblev tyst medan en vidrig typ ägde en hel vagn med sitt vidriga sätt? Kvinnan han kallade feministfitta hade kunnat vara min mamma, eller du. Killen han hotade med stryk någon av mina bröder. Och om så vore hade jag då önskat att mannen bakom sagt något, även om han med detta riskerade att natten skulle ta sig en annan utveckling en den tänkta.
Det är inte en nödvändighet att i varje given situation ta ställning. Alla vidrigheter behöver inte bemötas. Inte av den här arten heller. Att inte ta ställning där du vet med dig att du kan göra skillnad är däremot förkastligt. Tjejerna skulle inte behöva ta mannens hot och vidrigheter, inte den unga killen heller. Inte utan att någon stod upp för dem. De kunde inte skynda vidare som vore fallet ute på gatan. Dörrarna var stängda. Utrymmet trångt. Mannen fick leka tyrann i två minuter och de som blev utsatta fick känna hur det är när majoriteten förblir tyst. När jag förblir tyst.
När blev jag för bekväm för att riskera ta eller ge en näve?
Skammen sitter kvar än och jag har liksom svårt att sträcka på ryggen, medveten om att jag inte har någon rätt till det. Vad jag gjort tidigare, vetskapen om att jag andra gånger tagit rätt beslut, lindrar föga. Du är aldrig bättre än senast du sattes på prov och senast var jag tyst.
